Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - I. Hjelm träffar en vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284’
högre än att få sluta mitt liv i floden, förskräcktes nu över
möjligheten att kunna bliva mördad på land.
Så flöt jag, hängande vid stocken under väl en kvarts
timmas tid, till dess jag kommit förbi den brinnande staden. Gång
på gång stötte jag på lik efter unga kvinnor, borgare eller
soldater, som misshandlade och utplundrade kastats i floden. Då
ryste jag, slöt ögonen men klängde mig ännu hårdare intill min
räddningsplanka.
Efter en stund kände jag krafterna svika. Kläderna tyngde
som om de varit förfärdigade av bly, mina armar värkte och
jag frös ohyggligt.
Då jag därför kommit i närheten av en udde eller rättare
sagt sandbank, släppte jag stocken, tog några simtag och kände
snart botten under fötterna. Så kravlade jag mig matt och
rysande av köld upp på stranden. På något avstånd såg jag ljus
lysa i en stuga. Men jag vågade icke gå dit av fruktan för
soldater, och dessutom hade jag knappast krafter kvar till att
taga de få stegen.
Under närmaste busksnår sjönk jag ned, och där låg jag
nästan hela natten i mina genomvåta kläder, stundtals sovande
men mest som i dvala, medan jag skakade i alla lemmar i följd
av den kalla nattluften. På morgonen hörde jag en röst i
närheten, och då jag öppnade ögonen, såg jag en gammal gumma
stå lutad över mig.
— Hur är det med den lilla fina fröken? Hon har väl flytt
ur den förfärliga staden kan jag tro, yttrade gumman och
rystade fundersamt på sitt gråa huvud.
Den gamla såg vänlig och snäll ut, varför jag tog mod till
mig och talade om för henne vad som hänt.
— Stackars liten! mumlade gumman. Väl är jag mycket
fattig, men nog har jag en bit bröd och några torra
klädesplagg. Kom med mig nu, skola vi gå till min stuga, som de
vilda soldaterna lyckligtvis skonat, emedan de tyckt den vara
för eländig.
Gumman böjde sig ned och hjälpte mig att resa sig. Så tog
hon mig under armen och stödde mig, medan vi långsamt
begåvo oss till hennes bostad. Jag behövde verkligen all den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
