Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den dimmiga morgonen - I. Hjelm träffar en vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279’
— Alldeles, kära syster.
Och den vackra, svartlockiga syster Cecilia, nu en ytterst
lycklig ung dam, skrattade Hjelm mitt upp i ansiktet, grep
honom i axlarna och rystade honom i pur förtjusning.
Det var samma syster Cecilia som i klostret, men kinderna
hade blivit fylligare och fått färg, munnen log och de bruna
ögonen lyste av den livligaste livsglädje. På ett finger glänste
en vacker safirring.
Då Cecilia såg att denna särskilt väckte Hjelms
uppmärksamhet, yttrade hon:
— Ja, jag är gift nu, min vän, som du väl kan förstå ...
Och jag har min man, Heinrich, med mig här ... Vänta skall
jag springa efter honom, skall du få se vilken präktig man
jag fått.
— Nej, stanna här en stund först och låt oss prata litet!
yttrade Hjelm leende... Jaså, du har alltså gift dig med din
Heinrich.
— Ja, vi gifte oss en månad sedan du rest. Så skrev jag till
min far och då han märkte att saken redan var avgjord, gav
han fastän motvilligt sitt bifall till vårt giftermål.
... Vi bosatte oss icke långt härifrån, i Frankfurt, där du
vet min far har sin affär, och då nu er ståtlige kung slagit sig
ned med sitt hov här i Mainz och Heinrich som adjutant till
en av kurfurstens av Bayern generaler kommit hit i och för
underhandlingar så reste jag också till Mainz för att träffa min
man. Och nu så är jag här. Konstigare var det icke ... Men nu
skall jag gå och söka reda på Heinrich.
Cecilia eller som hon nu hette, unga fru Redlich, försvann
på en stund men återkom snart med en trettio års mörkhårig
och mörkskäggig ståtlig man, vilken hon föreställde för Hjelm
såsom sin make..
Hjelm bugade sig.
— Jag känner ännu en gång behov av att tacka er för allt
vad ni gjort för Cecilias skull och därigenom även för mig.
Utan er modiga hjälp skulle hon kanske ännu försmäkta inom
klostrets murar, yttrade Heinrich i det han tryckte Hjelms
hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
