Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - IV. Kärringen i hölasset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
kommo i dagen: hemvävda vardagsdräkter, på vilka kunde
ses de slitna spåren efter arbetet vid spiseln eller i vävstolen,
enkla helgdagsdräkter, vari gumman ståtat under kyrkogång
eller besök å marknader. Och underst den grön- och rödrandiga
brudkjolen samt koftan med insydda metallstycken och det
vita brudlinnet. Varje plagg väckte minnen hos den gamle
torparen. Han såg sitt liv passera baklänges förbi. Och när han
kom till det understa vita linnet, som en ljus vårkväll täckt
hans rodnande flickas kropp, hade gubben glömt sitt elände,
sin förfallna stuga och sin utmagrade häst, och han såg sig än
en gång som glad och stark ungersven, vilken på en frustande
hingst med flickan framför sig på sadelknappen fylld av
jublande lycka red mot sitt nyinredda och välombonade hem. Då
låg glans över livet och ingen framtid var ljusare än hans.
Och nu! Hela vinsten av ett liv, tillbringat i arbete och släp,
var en obeboelig stuga, en förstörd åker och en dräkt av lump.
— Nej, det här duger icke! yttrade Falkenberg, sedan han
beskådat minnena efter torparhustrun. Har du icke någon trasa
efter hennes sista arbetskjol kvar?
— Vad ska’ ers nåd med den. Den är så smutsig och
eländig.
— Det är just en sådan vi behöva. Tag fram den bara!
Torparen stövlade i väg och återkom snart med en kjol,
vars färg möjligtvis en gång för länge sedan varit blå, något
som dock nu var omöjligt att upptäcka. Den skiftade i alla
kulörer. Spiselns sot hade lämnat sina märken,
mjölkskvättarna och mjölet sina, ladugården hade givit sina ingredienser
och över det hela bredde sig ett tjockt lager av damm. Fållen
hängde i trasor och här och där funnos stora repor.
— Den var präktig, utbrast Falkenberg förtjust, medan
löjtnanten rynkade sin näsa.
Torparen tittade förvånad upp och begrep intet.
— Att någon människa kunde finna något värde i hans
kärrings gamla avlagda kjol! Men efter som de fina herrarna ville
ha den, så ...
— Och du har väl en kofta och en luva till den?
— Jo då!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
