Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag har ju inte fått vingar, som du har fått,
se’n jag såg dig sist — klagade Qvitter.
— Dem får du, om du följer mig i döden; stig
derför utan fruktan ned i grafven, som ligger öppen
vid din fot.
— Men den grafven är inte min.
— Det är din kärestas, den är min! — hviskade
den hvita myran, och hennes anlete sken som
förklaradt. i
— Jag följer dig! — sjöng Qvitter och hoppade
ned i grafven. Och se! i samma ögonblick satt Qvitter
bredvid sin käresta på hvitsippan, och äfven han var
prydd med guldstänkta vingar.
— Farväl! farväl! — hviskade blommorna, och
Qvitter kysste sin brud och flög med henne högt
öfver solen.
Solen försvann, och månen sken klar öfver skogen.
Blommorna slöto sina kalkar, utom blåklockorna, som
skulle: ringa till begrafning. Processionen kom och
stannade vid den nyss uppkastade grafven.
— Hvem är det, som begrafs?
— Den hvita oskulden! — suckade alla och lagade
sig till att sänka ned kistan; då upptäckte de Qvitter,
som låg död på grafvens botten.
— Ske Guds vilje! sade alla och sänkte ned den
hvita myran bredvid Qvitter, och så kastade de mull
öfver dem begge.
När solen åter gick upp, låg på grafplatsen en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
