Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några småbidrag till Hjalmar Brantings bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkligen förnäma förbindelser han hade inom alla samhällsklasser, de som genom
intelligens och vilja att förstå kunde anse sig stå på en något så när likvärdig
plattform med honom. Och detta gäller då intelligensen inom alla samhällsklasser. Han
kunde också njuta oerhört av sådana samtal där han icke behövde vara den givande
själv utan d«n mottagande.
Jag vet egentligen icke att jag bevittnat något verkligt vredesutbrott hos Branting,
fastän jag under mer än ett decennium nästan dagligen hade att göra med honom
såsom chef och kamrat. Nog minns jag hurusom han med indignation och imponerande
kraft kunde på ett möte hålla sina angripare ifrån sig, men det blev aldrig den
personliga harm, som man annars väntat att han skulle ge uttryck åt. Tvärtom satte han en
ära i att icke bemöta de personliga belackarna annat än i de delar där deras
anföranden kunde ha någon principiell innebörd. I kamratkretsen hände det så gott som aldrig
att man fick känning av något dåligt lynne hos honom. Visserligen kunde han vara
mer otillgänglig ibland än annars och nog kunde även uttryck av ett direkt misshag
med någon eller någonting ibland komma över hans läppar, men det hände ytterst
sällan och det dröjde ej länge förrän det gått över. Hans välkända sätt att till
varnagel »behandla» partivänner, även då de voro agressiva motståndare till honom på
mötena, var alltid det hänsynsfulla och allvarliga. Mycket sällan sökte han genom
ironiens vapen komma en antagonist till livs, oftast ställde han i stället upp dennes
uppfattning och argument till sakligt skärskådande tills församlingen blev övertygad
och den såmedelst behandlade kände sig stolt över att ha varit föremål för så mycken
allvarlig uppmärksamhet.
Det var ju också häri som Brantings utomordentliga styrka såsom medlare i svåra
konflikter närmast låg. Hans förmåga att sammanföra de olika meningarna till något
gemensamt var rent beundransvärd, men han kunde det därför att han alltid höll sig till
det väsentliga och ur de många ordens långa meningar plockade fram det som till sist ändå
var det avgörande, nämligen vad som vore det bästa för saken, för partiet och för idén.
Hur där än talats på mötet, menade han, så gav allt vid handen att det var partiets
bästa som man ville främja och då finge icke personliga eller andra ovidkommande
inflytelser göra sig gällande. Saken, alltid den stora saken, stod ändå högst och det
var för den man måste sträva. Och när det gällde att formulera detta i en resolution
så fanns ingen skickligare man än Branting till det, och medan debatten ännu pågick
satte han sig ned och skrev förslaget till sammanfattande uttalande. Och i regel gick
det igenom såsom det förlösande ordet.
Och hans artikel dagen därpå i tidningen, den utgjorde verkligen kronan på verket.
För dem som icke varit med på mötet men hört uttalanden om de heta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
