Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 166 —
Och hon lutade sig fram och tittade leende
upp i hans ansigte, som om hon nu först kom-
mit underfund med, att han var en ung män-
niska af kött och blod, likasom hon.
»Bär ni er aldrig oförståndigt åt?» sade
Ernst. Han var själf aldeles förvånad. Ty han
kände inte igen sin röst. Så upprymd och
stark lät den.
»Jag I »
Hon gjorde en liten släng på nacken och
gaf sig till att trippa upp och ned i snön, som
om hon haft lust att sätta i och springa.
»Vet ni, när jag går där ensam hemma
ibland, och tant gar i köket och ställer — ni
vet ju, att tant som jag bor hos, när jag är inne
i staden, har skolpojkar i inackordering. Usch,
hvad de där otäcka pojkarna kan plåga lifvet ur
en med sina dumheter — då vet jag ibland inte,
hvad jag ska ta mig till. Såna galenskaper kan
jag komma att tänka på. Vi flickor ha ju al-
drig någonting att göra. Och jag känner mig
så led på alting, så jag vill bara gråta. Men
ibland känner jag mig så glad och vild, så att
jag önskar, jag kunde få fara ut och rida riktigt
langt bort på en vild häst. Så fort, så att jag
inte kunde se framför mig. Jag vill hoppa och
skrika af bara glädje, gå ut i skogen och rulla
mig i backarna eller bada i sjön om somrarna
och plaska i vattnet, tills jag blir så trött, så
att jag inte orkar längre. Men det är ju bara
dumheter. »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
