Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 55 —
Jag skall gå hem efter dem, så kan du få dem
på rasten.»
Och lektor Bruhn fortfor att skratta framför
kakelugnen, medan han stampade med båda fot-
terna i golfvet och vred sig af bara godt lynne
samt oupphörligt upprepade: »Det var en jäkla
lustig karl. Femtio kronor. Hahaha! Det kom-
mer sig af att vara gift. Ja, det gör det.» Han
såg ut ungefär som en glad, dansande björn.
Adjunkten Hallin kände sig plötsligt som
en helt annan människa. Han var glad, öfver
att det hade gått så lätt och så bra. Han hade
sina femtio kronor, och han var en fri man igen.
Han skrattade och ruskade Bruhn vänskapligt i
armen.
»Tack, kära bror,» sade han. »Men hvar-
för skulle du vara så elak mot vår unga vän,
pastorn, ijåns?»
Lektor Bruhn stannade plötsligt midt i sin
förtjusning, och hans ansigte förvreds på ett helt
annat sätt än förut. Ögonen fingo ett nästan
grymt uttryck, och han slog i luften med högra
handen, så att man fruktade armen skulle gå al
uppe vid skulderbladet.
»Vän!» sade han. »Tror du, att jag räknar
en sådan djäfla valp för vän? För fem år sedan
var han min elev. Han dög inte till någonting,
kunde ingenting och förstod ingenting. Nu har
han legat i Upsala i dessa fem år och lyckats
kneka sig fram till en usel dimm. Och så kom-
mer han här och talar till mig, som om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
