Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
479
varo, i sång och bön, och på samma gång så
fruktansvärt långt ifrån honom. Väl gingo lärjungarna både
bredvid och efter honom, men utan att i sanning
vara med honom. »Våren så till sinnes», heter det,
»som Jesus Kristus var, vilken, då han var i Guds skepelse
icke aktade såsom ett rov att vara Gud jämlik utan
utblottade sig själv och antog en tjänares skepelse och
vart lik människor och i åthävor funnen såsom en
människa; han ödmjukade sig själv och vart lydig intill
döden, ja, intill korsets död.» Det var den ödmjuke
tjänaren Jesus, som nu gjorde sin sista vandring, som
var på väg till Golgata, och bredvid honom och omkring
honom befann sig en i träta stadd lärjungehop, vars
träta gällde, vilkendera av dem som skulle vara den
yppersta. Hur fruktansvärt långt borta man kan vara
ifrån Mästaren, medan man i yttre måtto syntes vara
honom mycket nära!
Vad som vållade trätan, veta vi icke. Men det
synes mig vara sannolikt, att det varit någon mycket
obetydlig anledning. Kanske de som icke fått rum på
gångstigen bredvid Jesus utan måste gå litet längre
bakefter, tyckte, att de voro lika goda som de, vilka
gingo i teten, och att dessa icke hade mer rättighet
till den främre platsen än de andra. Det är ofta sådana
där lumpenheter, oss människor emellan, som vålla
högfärdstankar och träta i världen, och som ofta mänga
sig in även i lärjungehopen, vållande anstöt och
förargelse. Man kan aldrig vara längre ifrån den ödmjuke
Jesus, än då högmodet regerar hjärtat. Huru lätt
är det dock icke att föra ödmjukhetens språk! Hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
