Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
till oss att bliva kvar på vägen för att icke en gång
behöva stå utanför trots bekännelsen, trots
vittnesbördet att man är ett levande Guds barn. Denna fara
är så allvarligt gripande framställd som knappast
någonstädes annars än just i Hebreerbrevet. Det är
något märkvärdigt med detta brev. Sida vid sida med
det allra härligaste, friaste, djupaste evangelium
kommer en den mest genomskärande förmaning, en som
kan komma hela hjärtat att bäva och darra, en
förmaning sådan, att man ovillkorligen måste fråga sig
själv, om man är en Jesu lärjunge. Men när man med
ett uppriktigt hjärta genomgått skärselden i en sådan
förmaning, då framfödes just genom detta ny
frimodighet. Det är icke en dom, detta ord uttalar, utan en
varning. De allra flesta läsa dock orden såsom en dom.
Särskilt läsa de det såsom en dom, vilka döma sig själva
djupare än alla andra, vilka rent av bortkasta sig själva
från Guds nåd. Men orden innehålla i själva verket
en maning till alla dem som vandra på livets väg,
att bliva kvar på den vägen. Det är nämligen möjligt
att hava varit en levande lem i Jesu Kristi kropp och
sluta såsom en smädare och hädare av Guds nåd och
Guds Ande, att på nytt korsfästa Guds Son. Sådana
döma dock icke sig själva. Därför skall du, som läst
just detta ställe om att självviljande synda, som
läst det många gånger och sagt till dig själv: »Ja, det
är kanske så, att jag till och med vill synda», som med
tårar dömt och bortkastat dig själv, läsa rätt. Här står
en maning att icke gå bort från Gud, utan att bliva kvar
vid Guds nåd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
