Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
utan skynda sig. Jag vill gå strax, och så måste
jag ju få tid att tacka.
Rilander gräfde fram ur djupet af högra
västfickan ett litet hopskrvnkladt papper och
uppvecklade det försiktigt.
— En ring! En Så innerligt vacker ring. Ah,
med röd sten på!
Magistern sträckte ul handen, och guldet
glittrade i månskenet.
— Den är vacker, iclce sant? Den är
gammal. Den har en gång för länge sedan suttit
pä en skön kvinnohand.
— Ska jag få ringen? — Är den riktigt guld?
— Hulda höjde sig på tåspetsarna. — Finns det
stämpel i? — Hvad kostar den? — Är den herrns
egen? — Törs han verkligen skänka bort den?
Det riktigt haglade frågor. Flickan svängde
på höfterna och hennes ögon glänste mot ringen.
— Gif hit handen, så få vi pröfva, om den
passar: pekfingret, aj, aj, tjockt som en
tunn-tapp. Långfingret dessolikes, kommer aldrig i
fråga. Ringfingret, ack, äfven det är för fett.
Det var illa, riktigt illa, ty just kring dess
fylliga midja hade jag velat fästa trohetens gyllene
sinnebild. Då måste vi vända oss till det så
kallade lillfingret. Se, se, med litet
ansträngning passar ringen där. Håll till godo, käraste
Hulda, nu är ringen din!
Flickan fattade hastigt Magisterns båda
händer och trypkte dem mot sin mjuka barm. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
