Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
gick han triumferande hem. Men nu hände del ett
par gånger, att hland rånarne funnos större och star
kare hundar än han sjelf var. Då satte han också
ned sitt knyte men försvarade det ej, ulan öppnade
det med stor beredvillighet, och åt då sjelf med en
förvånande glupskhet, så att röfvarne ändock lingo en
dast minsta delen.
Jag nämnde att äfven djur hysa känslor af
glädje och sorg. Man har hevis på, att dessa käns
lor hos djuren kunna uppnå en betydligt hög grad,
ehuruväl dem fattas ofta organen att uttrycka detta. De
visa sig olika för olika arter och är deras uttryck icke
alltid menniskan eflerapadt. Om slickandet hos hunden
har likhet med menniskans kyss, så har han åtminstone
icke lärt af oss att vifta med svansen.
Lärkans glada sånger, när hon i den klara, blåa
luften höjer sig öfver sitt bo, har bestämdt hos mån
gen framkallat den önskan, att kunna vara så glad
som denna lilla fågel; och väl endast sällan är men
niskan i den lyckliga stämningen, att bon kan anse
en sådan sång för en öfversättning af sina egna kän
slor. Sorgen uppnår hos flera djur äfvenledes en
hög grad.
Hunden, då han sörjer sin husbonde,
försmår ej sällan att äta eller dricka, och det ar
ingen osanning, att många hafva dött af sorg. bli
det Bernburgiska området, i närheten af vägen, år en
inhägnad plats, der åtta män och en hund ligga begrafnc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
