Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
Denna afton, isynnerhet, tycktes, efter den öfvervunna lilla febern, lifvets pulsar resa sig med för
höjda krafter och slå fördubblade slag. Jag gick en
sam i den öde våningen och längtade efter något —
roligt, något upplifvande. Hittills hade jag haft myc
ket litet glädje i verlden, och jag kände dock att jag
kunde njuta mycket. Jag var allena och hade ingen
ting att göra, ingenting alt verka, ingenting, tyckte
jag, att lefva för. Den gamla ”halsremsan” som jag
broderade på, sittande vid fönstret om dagarne, den
gitte jag ej en gång se på. Jag afskydde i grunden
all brodera. Spela fortepiano var roligare, men
då skulle någon höra mig, och vara glad åt min mu
sik, och jag var nu allena och gamla farmor var döl och
salt med sina kort i kabinettet och muttrade halfhögt
öfver hjerter-dam och spader-kung och dödsfall och
giftermål och presenter och allahanda äfventyr; men
det var jag så väl van vid, samt att aldrig hen
nes spådomar inträffade, ty inga äfventyr eller hän
delser, ingenting ovanligt eller förunderligt brukade
någonsin inträffa i vår familj, hvilket jag tyckte var
öfvermåttan tråkigt, hvarföre jag en dag ritade i mitt
Album en figur, som under en förfaselig gäspning
sträcker armarne, i det den framsuckar:
det värsta utaf alla öden
är att inga öden ha!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
