Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Fröding och det svenska folklynnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som vant sig att stå i skuggan, ser med jämnare sinne
ljus’ och mörkers omskiftelse än den, som är van vid ett grellare och ymnigare solljus. Han blir liksom lättare »sin lyckas överman». Där hittas också orsaken till vår
naivitet i världsliga ting. Den, som fått sparsamt av värl- dens håvor, lär sig att bruka dem, som om han brukade
dem icke. Och där ha vi slutligen källan till humorn i värt folklynne. Den bortskämde blir bitter och förtvivlad, när han får inskränka staten. Den åter, som lärt sig att garva sina vackraste önskningar med sträv försakelse, kan
alltid kasta humorns bränsle på lågan, när det fryser och
börjar bli gråkalit. Så växer då fram ur fattigdomens
karga jordmån den svenska blandningen av tungt sinne och lätt sinne, vilket i sämre stunder och svaga ögonblick
kan urarta till lättsinne, men som eljest kan bli ett med
den segaste självbevarelse. Det är en munterhet med
döden i hjärtat och skuldbrev på fickan, men i denna
munterhet ligger icke så litet av självbehärskning och
viljeanspänning.
Gustaf Fröding rör sig ofta i samma ämneskrets. Men
hos honom saknas alla teorier och paradoxer. Han illustrerar
flärdlöst och rättfram, där andra teoretiserat, Hans snille satt som Bellmans i ögat. Och i sin stora ödmjukhet
skulle han nog i likhet med Bellman ha velat karaktärisera
sig själv som »en herre av mycket litet djupsinne». Men
ögat har också sitt djupsinne, som ofta träffar, där tanken
skjuter bom. Med sin intuitiva träffsäkerhet förkroppsligade
Fröding vårt lynnes djupaste hemlighet, den svenska fattigdomens betydelse. Det blev bara en liten grå och knotig
bonde — det blev »Lars i Kuja», som står i sin låga stug- dörr och med humorns glimt i ögonvrån ser på den teg, som ger honom mer stenar än bröd.
Och fast han blott ilger skjortan kvar,
-å tror LarB i Kuja på bättre dar
så ock Lars i Kujas käring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
