- Project Runeberg -  Förstudier till en roman /
118

(1896) [MARC] Author: Jerome K. Jerome
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

—• 118 —

ledd af en nyfikenhet, som jag ej kunde bli herre
öfver, höll jag mig i näiheten och iakttog honom.

En gång förlorade jag honom för en kort stund
ur sikte, men det var nästan omöjligt att förlora
detta spår för en längre tid, och när jag tittade mig
något omkring, återfann jag honom. Han satt vid
slutet af hamnarmen, där det var mindre lifligt och hade
lagt armen omkring lifvet på en flicka. Jag smög mig
närmare. Det var en vacker varelse med röda kinder
och nätt yttre men i högsta grad ordinär. Hennes
hatt låg bredvid henne på bänken, under det att
hufvudet hvilade mot hans axel. Hon tycktes vara
förtjust i honom, medan han däremot uppenbarligen var
uttråkad.

»’Tycker du inte om mig, Joe?’ hörde jag henne

fråga.

»’Om’, svarade han, ’naturligtvis tycker jag det.’

»Hon gaf honom en öm smäll, men han
besvarade den inte, och efter några ögonblick sade han
någon slags ursäkt, försvann och lämnade henne ensam.
Jag följde honom, medan han gick åt värdshuset till.
Vid dörren träffade han en af sina såta vänner.

»’Hallå!’ blef frågan, ’hvar har du gjort af Liza?’

»’Jag kan inte med henne’, svarade han. ’Ett
sånt där förälskadt stycke. Gå du till henne.’

»Hans vän försvann i Lizas riktning, och Joe
krallade sig in i lokalen med mig aUtid tätt efter sig.
Nu då jag var ensam med honom, var jag fast
besluten att tilltala honom. Ju längre jag studerade hans
anletsdrag, desto större likhet fann jag med min
framstående vän Joseph.

»Han lutade sig emot skänkbordet och höll
just på att begära två supar, när jag klappade honom
på axeln. Han vände på hufvudet och samma
ögonblick han såg mig, växlade han färg.

»’Mr Joseph Smythe, inte sant?’ frågade jag
småleende.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:32:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fter/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free