Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t ©I
predika för mig? Ni äro glada, att jag är här —
allesamman. Jag är den enda bland er, som inte vidare
bryr sig om saken. Hvad skulle bli af er allesamman,
era hycklande svin, om inte jag och mina kamrater
funnes? Ja, det är vi, som håller er ofvan vattnet’, och
därmed gick ban rakt på galgen och befalde
skarprättaren ’att raska på’ och ’inte låta herrarna vänta’.
»Den karlen hade ben i näsan», anmärkte
Mac-Shaughnassy.
»Ja», tillade Jephson, »och sundt förstånd i skallen.»
Mac-Shaughnassy blåste ut en mun rök på en
spindel, som just ville störta sig öfver en fluga.
Spindeln föll härigenom i floden, ur hvilken han fiskades
upp af en svala, som just var ute och letade efter
kvällsvard.
»Det är naturens lag»; sade Jephson, »vi äro inte
de första unga filosoferna, som stå häpna inför det
faktum, att den ena mannens olycka är en annans
lycka.»
»Eller ibland en annan kvinnas lycka», anmärkte jag.
Jag tänkte på en händelse, som en sjuksköterska
berättat för mig. Om en med sjukvård sysselsatt kvinna
inte känner mera till människonaturen och klarare ser
in i mäns och kvinnors hjärtan än alla romanförfattare
sammanlagda, så måste hon vara blind eller döf. Hela
världen är en skådespelarescen, män och kvinnor äro
skådespelarna: så länge vi åtnjuta en god hälsa, spela
vi våra roller tappert, djärft och konstnärligt, ja,
vi komma så långt att vi ibland inbilla oss själfva,
att vi äro de, som vi föregifva oss vara. Men när vi
bli sjuka, glömma vi våra roller, och vi bli likgiltiga
för det intryck, vi göra på åskådarna. Vi äro alltför
svaga för att lägga på puder och smink, tealerbjäfset
ligger obeaktadt bredvid oss. De heroiska gesterna, de
dygdiga känslorna äckla oss. I det stilla mörka
rummet, dit den stora scenens rampljus ej lysa in, där vårt
öra ej spetsas, för att uppfånga publikens handklapp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
