Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Människolivet och dagens händelser få för honom
betydelse i samma mån som de falla in under denna
synvinkel. Under den tidigare perioden är detta
metafysiska element tillbakaträngt. Den realistiska
miljöskildringen är då mer sitt eget ändamål. Dock
märker man redan i Dan Anderssons »kolardiktning
», om man får kalla den så, hans ständiga kretsande
kring de gåtor, som omsusa ödemarkens ensittare
och primitiva naturbarn: brottet i det förflutna,
som aldrig släpper sitt skuldtyngda offer, det
utplånade och förtorkade blodet, som spökar i f antasien,
gengångarna, som hälsa på hos de levande
och rida deras inbillning i mardrömmen, döden,
som står utanför dörren med skottkärran, den svarta
jorden som väntar en utsläpad kropp, helvetesfasan
och tanken på domaren ovan molnen. Den folkliga
vidskepelsen med sin aldrig vilande religiösa skuldkänsla
sysselsätter ständigt hans tankar. I början
behandlar han den som iakttagare utifrån. Men
omedvetet börja hans egna föreställningar spela med
i traditionens föreställningsliv. De grova formerna
av vidskepelse kunna icke hindra honom att misstänka,
att det dock kan ligga någonting bakom
och under det primitiva uppfattningssättet.
Med en sarkastisk glimt i ögat mot vetenskapen,
som tror sig kunna förenkla, upplösa och förklara
allt, betitlar han en novellsamling »Det kallas
vidskepelse». Särskilt är det den tvärsäkra och uppblåsta
populärvetenskapen han vill komma åt. Karigo,
vildmarkens trollkarl, känner sig, då han ser
den lille folkbildaren ströva kring i s kogen med
sina trogna lärjungar, som begärligt anamma hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
