Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att en kritiker, som säkerligen aldrig gjort bekantskap
med det ondas problem annat än i form av
kälkborgerliga småsynder, uttalade ordet sadist. Dan
Anderssons sysslande med Kant och Schopenhauer
eller Rabelais behandlades som litterär snobbism
och osmält halvbildning, ty naturligtvis är det icke
tillåtet för en före detta timmerhuggare att jaga
på doktorernas fridlysta jaktmarker, även om han
har den tredubbla förståelsen, för vad saken egentligen
gäller. Detta bakslag på en förut visad erkänsla
kom mycket olägligt, eftersom författaren
just vid denna tidpunkt kände sig behöva stödet
av en vederhäftig opinion. Under sitt sista år pendlar
också Dan Andersson mellan trotsig och lustbetonad
självkänsla och djup nedslagenhet. Han
hade alltid haft en sådan pendelrörelse i lynnet —
manodepressiva anlag för att tala psykiatriskt. Det
fanns i hans släkt nervös belastning och han kunde
ibland stirra på galenskapen som på ett ofrånkomligt
faktum. 1 galghumorn sökte han balansläget
mellan de båda stämningspolerna, en Lucidor
som skakade av sig sorgerna med ett »skulle jag
sörja, då vore jag tokot, ty ingen gör rakt, vad vår
Herre gör krokot». Men detta ansträngande balansläge
utgjorde aldrig tillräcklig grund för fruktbart
skapande.
Jag är därför icke så alldeles tvärsäker på, att
Dan Andersson verkligen skulle ha givit något väsentligt
utöver vad han under sin korta skrifts tällarbana
gav. Sådana begrepp som mognad och fullbordan
stämma för övrigt inte rätt väl överens med
hans oroliga typ och nyckfulla fall. Åtskilligt i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
