Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skaldarmál, tillegnadt Esaias Tegnér - C. W. Böttiger: En Morgon i Villa Reale
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men moln och solsken flögo öfver pannan,
Och ögat ömsom tårades och log; —
Så satt han, läste sida efter annan,
Och såg ej opp, och andan knappt han drog.
Den mannen — tänkte jag — lär solen bränna
I hjernans kamrar; är det ej en tok,
Som på en dag, en sådan ort, som denna,
Kan glömma jord och himmel — för en bok!
Och dock — det lyser eld, det blixtrar snille
Ur dessa ögon, dessa musklers spel; —
Det är ej hans, nej, det är bokens fel:
Den boken framför allt jag känna ville,
På skalder har Italien ingen hrist,
Från Dante ner till Monti hvilken skara!
Ja, en af dessa lär väl denne vara,
Men hvem? Låt se! En af de största visst.
Nu mannens intryck syntes djupa, starka,
Då tänkte jag: det sjelfva Dante är;
Men åter blef han vek, och öm, och kär —
Då tänkte jag: nej, nej, det är Petrarca!
Så, oviss än, jag gick min bana fram
Af sköna stunder att ett mer förvärfva,
Och, mellan Cap Misen och Gap Minerva
Jag såg hur Capri utpå Golfen samm.
Två uddar, lika herrliga att skåda!
Hvart skall hon styra kosan väl i dag? —
Hon tycktes oviss, hon, emellan båda,
Som mellan Dante och Petrarca jag. —
Men redan brände solen öfver måttan,
Facchinon lopp till Osterians bord,
Och herden från Puzzuoli dref sin hjord
Till Pausilippen, in i svala grottan.
Och hafvet glödde nu i middagsbrand,
Och ingen blomma mer förmådde vaka,
Och, djur och växter, alla efter hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
