Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
Med stolta blickar och fast hållning trädde blott ett par i sender inom
banan. Förundransvärd var den styrka, vighet och smidighet, som utvecklades
under brottningskampen. Om, hvilket ofta hände, de kämpande voro
jernn-goda, kunde brottningen fortgå hela timmar, utan att den ene förmådde
lägga den andre i marken. Hvarje krafttag, hvarje fintligt kast, hvarje
välberäknad rörelse åsågs af de talrikt samlade åskådarne med det största
intresse, tills ändtligen vid det afgörande taget segervinnaren helsades med
ihållande bifallsrop. Lika högt som den raske, kraftige ynglingen aktades,
lika djupt föraktades den “blödige,” eller den, som icke med någon bedrift
lagt i dagen sin växande kämpakraft. Ja, det hände till och med, att en
sådan skymfligt bortjagades från lekvallen. Ty såsom sagan säger, det var ej
hjelterykte att hoppas hos den,
Som börjar med att radas
Och i barndomen är blödig.
Liksom riddaren uppvisade sitt sköldemärke for att få deltaga i
torner-spelet, kopi ynglingen ofta till täflingame, draperad med huden af det djur
han fält, eller gjorde han ett mästerhopp öfver det höga stängslet in på
lekvallen. Det senare var alltid ett fribref på att få deltaga i kampen och
helsades med höga bifallsrop.
Jemsides med dessa kroppen härdande öfningar, voro de, som gåtro
färdighet i vapnens handterande. Att skjuta med båge; att på afstånd
träffa sitt mål icke blott säkert, utan med eftertryck, dertill fordrades starka
och hårdspända bågar samt seniga armar att handtera dem. Att vara god
bågskytt fordrades af hvar och en, som fått en mans uppfostran. För att
vinna färdighet i denna idrott hade man ordentliga skyttebanor, vanligen
under sluttningen af någon backe, hvarför man kallade skjutöfningarne att
“ganga med boga sin i skotbacka.” Huru högt man aktade skjutkonsten
lärer oss sagan om Orvar, hvilken, ehuru utmärkt i andra idrotter,
företrädesvis valde att benämna sig Örvar Odd, eller Örvar med pilarne; äfvenså
sagan om Enar Tambskälfvar, hvilken, när hans bågsträng sprang i slaget
vid Svolder och konung Olof Tryggvesson frågade hvad som klang, stolt
svarade: “Norge ur din hand, herre.” — Det berättas för öfrigt om Enar,
att hans båge var så hårdt strängad, att ingen annan än han sjelf kunde
spänna den, och att han med lätthet genorasköt en rå oxhud med en lustpil
eller trubbkolf.
Målskjutning med båge var ett värderadt nöje i konungarnes hof.
Man uppsatte som skottmål en träskifva e. d., ofta i form af fogel, hvaraf
den s. k. fogelskjutningen vid skjuttäflingar sedan bibehållit sig ända intill
våra dagar.
Till öfningar på skyttebanan, och hvilka lika mycket som
b&gskjiltningen fordrade en kraftfull arm, hörde äfven att kasta med spjut och
handtera slungor. Vid spjutkastningen öfvade man sig att kasta lika säkert med
båda händerna, att kasta två spjut på en gång, att fatta motståndarens spjut
i luften och med eftertryck slunga det tillbaka. Sagan omtalar Olof Trysæ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
