Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock måtte se, att den qvinna, du talat samman med i Norge, ej varit af
trälaätt.” Kjartan tager emot gåfvan.
Vid afskedat med konungen får lian af denne ett ypperligt svärd.
“Så länge du eger det i behåll,” säger konungen, “är mitt hopp, att
intet ondt skall drabba dig.”
“Och då han ser sin afhållne islanding ute på hafvet, utbrister han:
“Härlig är Kjartan, men stor sorg är det, att man ej kan hejda en
menniskas öde.”
Han har en aning om, att Kjartan nu seglar mot sorg och förderf.
När Kjartan åter kommit till Island och redan vid landstigningen fått
spörja Gudruns giftermål med Bolie, går detta honom djupt till sinnes, men
— för egen heders skull — låtsar han dock, som om han ej brydde sig
mycket derom. På strandvallen har han uppstält de varor, han fört med sig,
bland dem en skeppskista, hvari brudslöjan, konungssysterns gåfva, är
förvarad. Hans syster, som kommit till platsen för att helsa brodern
välkommen, tager fram slöjan och förmår en vacker qvinna vid namn Remna att
sätta den på sitt hufvud. I detsamma kommer Kjartan. Hans stolthet att
visa det Gudruns giftermål med en annan ej gått honom till sinnes, får ett
uttryck i hans ord:
“Den kläder dig vackert, Remna, och nu är det nog bäst, att jag eger
bådadera — brudelinet och mön.”
Väl menar Remna, i det hon tager slöjan af sig, att han är väl hastig
till att fria, men sammanträffandet ger dock till slut anledning till
giftermål mellan henne och Kjartan. Och Remna får slöjan.
Nu vaknar hos Gudrun svartsjukan, hon tål ej se Kjartan ega en
annan. Nu vill hon helst hans död. Sedan hon förmått en af sina bröder att
stjäla undan svärdet, som enligt konungens utsago har makt att bevara
Kjartans lif, låter hon på ett gästabud hos denne äfven slöjan försvinna,
och då Kjartan, som genomskådar sammanhanget, kräfver af Bolie både
svärd och brudlin, svarar Gudrun:
“Här rör du upp i något, som du helst skulle hålla inne med, Kjartan
Olofsson! Finnes det någon, som har del i, att slöjan är borta, tänker jag,
att den blott, tagit sin egendom.”
Nu kan Kjartan ej vara overksam längre. Han viU ej kröka ett hår
på den forne fosterbroderns hufvud; men hämnas måste han. Han gör det
ock till sist på ett för sina motparter smädesamt sätt. Detta är tillräckligt
för Gudrun för att ännu bittrare önska död öfver honom. Hon håller ej
upp, förrän hon förmått Bolie och sina bröder att lägga forsåt för Kjartan.
De lyckas öfverfalla honom. Bolie sjelf står emellertid overksam och blott
åser striden. Då ropar Kjartan:
“Hvad Bolie, min frände? Hvarför drog du hemifrån, när du blott
står så der lugn? Drag ditt svärd och se livad det duger till!”
Och när Bolie på de andres uppmaning omsider vänder sig mot
Kjartan, säger denne åter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
