Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2. Genom Sveriges bygder af Herman Hofberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till öhneviken från Yenerns storsjö. Enligt samma folksägen skall en af
slottshöfdingarne, som hette Saxe, varit mycket begifven på härnadståg, men
alltid dä han hemkom till vintern varit svåf och svartsjuk mot sin hustru.
En jalotta, då Saxe var i messan i ölmehärads kyrka, jiade slottsfrun låtit
sko sina hästar bakfram, på det mannen icke skulle kunna følja hennes spår,
och ridit bort med sin älskare, sedan hon förut tändt eld på slottet,
igenstängt porten och kastat nyckeln in på borggården. Då Saxe kom hem
ifrån kyrkan fann han slottet stående i ljusan låga och följande ord
inristade på porten:
.•Nu brion» Saxens knutar,
Saxe den hlrde fir ligga ute.»
Berättelsen, som ännu lefver på folkets läppar, är anmärkningsvärd för sin
höga ålder, enär man med säkerhet känuer att den var allmän på orten
redan 1550.
Agnéholms slott, beläget vid Gullspångselfvens utlopp, på en liten holme
i Angelshamn, strax invid Årås, på gränsen emellan Vermland och
Vester-götland, är bekant från vår medeltidshistoria såsom länsslott för fogden öfver
östersysslet eller östra Vermland. Under Engelbrekts befrielsekrig innehades
det af Erik den trettondes fogde på Axevadl Anders Nilsson, som måste
uppgifva slottet åt vermlähningarne under anförande af Peder Ulfsson. I
elfmynningen utanför slottet höja sig öfver vattnet ett par stora stenar, som
af folket än i dag kallis Hungerstenarna eller Stora och Lilla Plågan. Enligt
berättelse brukade fogdarne på Agneholm på dessa stenar utsätta de bönder,
som ådragit sig deras misshag, nakne och bundne till händer och fötter för
att förgås af hunger och köld.
Af alla Vermlands bebyggare framställa bergsmännen i sydöstra delen
af landskapet den fullkomligaste typen af äkta svensk redbarhet och allvar!
Till denna landsdel höra Karlskoga och FiUpstads bergslager, hvilka båda
hafva hertig Earl att tacka för sin odling, och på båda ställena gå ännu
en mängd sägner ibland allmogen om den folkkäre fursten. — Trakten
omkring sjön Möckeln var ända till Karls tid en glest bebodd skogsbygd,
samt kallades Mgldlsbodar. En gång när Karl reste fram här i sin Ungdom
berättas han hafva frågat bonden, som skjutsade honom, efter anledningen
till namnet. Bonden skall då hafva svarat, att sjön hette Myckeln af den
myckna fisk som fångades i honom och att bygden fått sitt namn af sjön.
— “Jaså“, sade hertigen;
•Men bar det f5rr hetat Myckélsbodar,
Stall det h&danefter heta Karlsskogar!»
och dervid blef det, och så fick den del af Vermland, som nu räknas till
Örebro län, namn af Karlskoga. Befolkningen, som nedstammar ej blott från
svenska nybyggare utan äfven från inflyttade valloner, flamländare och finnar,
visar ännu åtskilliga spår af denna blandade härkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
