Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stiga sina gränser, nedlät hon sig till ett göromål, varmed
hon annars icke befattade sig, nämligen tebestyret. Men det
blev endast ett omrörande bland kopparna och ett gruvligt
kringskvalpande med teköket. Som hon var på stående fot,
närmade jag mig artigt.
— Tillåt mig att få bjuda tant en stol! sade jag förbindligt
ooh såg därvid, det vet jag bestämt, så gentilt ödmjuk ut som
möjligt.
Men en medusablick träffade mig, och den innehöll den
fullkomligaste tillrättavisning, en ung man någonsin erhållit.
— Hortense, ropade hon strängt, jag trodde att detta var ditt
göromål! Den svårt sårade damen gick till fönstret och lät
den friska aftonkylan svalka sina kinder.
Medan mademoiselle Hortense skötte teaffären, tog lag-
mannen mig litet smått i förhör om de stycken, vari jag borde
vara hemma och vilka jag, till hans tillfredsställelse, besva-
rade på det mest lyckliga sätt. Att jag däremellan blickade
över till den sidan, där förtrollerskan på en gång serverade
odh ogenerat skämtade med baron Silverspåre, tycktes han
ioke taga illa, tvärtom log han med faderlig godhet om mitt
svar under det ofrivilliga lyssnandet blev litet på sned.
Då du läser detta, Herman, torde du draga på munnen och
tänka på varjehanda, men tänk vad du behagar, jag bedyrar
dig vid min heder, att jag icke är på väg att förälska mig.
Kapitlet om kärlek kan jag icke avhandla utan att rysa. Det
förefaller mig alltid som om jag en gång skulle få återse
Hedda samt att hon odelat har anspråk på mitt hjärta. Och
likväl, Herman, känner jag det nu, sedan det första svärme-
riet ej mera lånar sin färgprakt åt minnet av denna tid, att
detta återseende, varefter jag förut mycket längtat, skulle
bliva min olycka. Vår bildningsgrad stod på för mycket olika
ståndpunkter, och sedan, för att vara fullt uppriktig, har den
känsla som jämnade allt, så fullkomligt försvunnit, att dess
beståndsdelar äro upplösta i stoft ooh spridda i den vida
rymden.
Är detta lättsinne eller förnuft, Herman, eller blott ännu
ett bidrag till mänskliga förmågan att glömma? Jag vet det
icke. Men ett vet jag med visshet, det, att Hedda bör ha att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
