Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taksten ses dessutom fyra fartyg lika de på hällristningarna vanliga;
och i Ullerupgrafven, liksom på takstenen till en stendös vid Strarup
nära Kolding,1 äro figurer inhuggna, af hvilka några hafva en viss likhet
med binderunor. Det är emellertid ovisst, om alla dessa figurer
förskrifva sig från stenåldern, i synnerhet som man ej vet, om
Ullerupgrafven förut varit öppnad, och då den hög, som betäckte
Herrestrup-dösen, på redan anförda skäl (sid. 117) kan anses hafva tillkommit under
bronsåldern.
Då man betraktar de olika slag af grafvar från Sveriges stenålder,
som vi nu studerat, framställer sig lätt den frågan, om de alla äro
samtida, eller om de representera olika delar af den yngre stenåldern,
lie dan den långa tidrymd, som denna period uppenbarligen omfattat,
och det stora antal grafvar, som trots årtusendens förstöringsarbete ännu
finnas qvar, göra det troligt, att de olika grafibrmerna tillhöra något
olika tider. Också torde man icke misstaga sig, om man anser
"gånggrifterna" som typ vara äldre än hällkistorna. Talrika mellanformer
antyda det sätt, hvarpå den senare grafformen uppstod, i det att
gången, från att vara lång, smal och vinkelrät mot kammaren, först blef
kortare och bredare samt flyttades till ena gafveln, så att han fick
samma riktning som kammaren (fig. 120, 118 och sid. 134), och sedan
endast antyddes derigenom, att grafven afsmalnade mot den södra ändan
och der genom två i spetsig vinkel mot hvarandra stälda hällar
ytterligare minskades i bredd (fig. 117).
Som ett minne af gånggrifternas ingång bibehölls länge den seden
att lemna kistans södra ända öppen (fig. 115, 116) eller att åtminstone
på den södra gafvelstenen lemna en öppning (fig. 121, 118—120).
Slutligen försvann äfven denna öppning, och kistan .blef på alla sidor
sluten. Nästan samtidigt upphörde hon att, såsom gånggrifterna, vara
till en del fristående; hon blef helt och hållet öfvertäckt med en
jordhög eller ett stenkummel. Men då bronsen kort derefter började
blifva känd här i Norden, är det ofta svårt att med bestämdhet afgöra,
om en sådan graf tillhör tiden före eller efter stenålderns slut, under
det att å andra sidan just denna omständighet, denna likhet mellan
grafvarne från stenålderns sista tid och dem från bronsålderns början,
är af den största betydelse för frågan om förhållandet mellan dessa
båda kulturperioder.
Härvid torde ej böra lemnas oanmärkt, att de flesta fristående
hällkistor finnas i de delar af Sverige, som först mot stenålderns slut synas
hafva blifvit befolkade, samt att man i dessa trakter har haft godt
tillfälle att erhålla det för sådana grafvar erforderliga materialet.
Svårare är det att besvara frågan om förhållandet mellan
gånggrifter och stendösar. Att den ena af dessa grafformer utvecklat sig
1 Finn Magimsen, ’’Runamo og Hunerne", sid. 475,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
