Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
År 1667 instiftades[1], äfven i främsta rummet genom De la Gardies
bedrifvande, ett Antiqvitets-collegium i Uppsala, som bland andra
åligganden äfven fick uppdrag att "grunda ett förvaringsrum för de
forntidsskatter, som kunde i jorden upphittas." Sedan collegiet och dess
samlingar i öfver 20 år funnits i Uppsala, flyttades det 1690 till
Stockholm och förändrades två år senare till ett Antiqvitets-arkiv, hvilket i
nära hundra år fortfor att verka, ehuru med aftagande krafter, till
dess det förenades med Vitterhets-, Historie och Antiqvitets-Akademien
vid dennas återupplifvande år 1786.
Antiqvitets-collegii förste director var, den svenska vitterhetens
fader, Georg Stjernhjelm. – Dess förste assessorer voro Axehjelm,
Loccenius, Schefferus, Verelius, Magnus Celsius och Hadorph.
Uti 1668 års riksdagsbeslut uttryckte riksens ständer sin
tacksamhet till konungen för Antiqvitets-collegii stiftelse och för 1666 års
förordning.
De la Gardie, då rikskansler, lär år 1669 hafva sjelf företagit en
antiqvarisk resa i Vestergötland, på hvilken han åtföljdes af Hadorph
och Brenner.
Ar 1684 utfärdade Carl XI ett "Placat angående allehanda gammalt
hittemynt och fynd uti guld, sölff, koppar och metallkäril, samt andre
rare stycker, som mycket uppfinnes och undandöllies." Plakatet
förbjuder sådant undandöljande och ålägger hittaren att öfverlemna alla
sådana fynd till Kongl. Maj:t. Men då hittaren icke hade utsigt att få
mer än en tredjedel af värdet, eller i bästa fall att blifva jemväl med
något "nådetecken ihågkommen", så blef den naturliga följden, att
derefter såsom förut nästan alla fynd undandoldes.
Riksantiqvarien Peringskiöld fästade derför redan år 1707
regeringens uppmärksamhet på behofvet af en för hittaren mera gynnsam
lagstiftning; men detta ledde ej till något resultat förrän 1734, då den nya
lagen tillförsäkrade hittaren icke blott hela metallvärdet utan äfven en
åttondedel deröfver. Såvidt jag vet, finnes det intet annat land i Europa,
der hittaren har laglig rätt att få mer än metallvärdet af de fornsaker
han öfverlemnar till statens samling. Det torde i väsendtlig mon vara
denna i tid antagna lyckliga bestämmelse i den svenska lagen, som vi
hafva att tacka för att vårt historiska museum är ett af de rikaste i
verlden.
Genom de af Carl XI och hans förmyndare vidtagna åtgärderna
hade emellertid både de jordfunna fornsakerna och de fasta
fornlemningarna blifvit föremål för allvarlig uppmärksamhet. De betraktades
dock nu, och långt härefter, egentligen endast såsom illustrationer till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
