Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Nya uppslag för en gammal frågas utredande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för vår inbillning, utom mycket annat, äfven otaliga q vin
novarelser. Ja, just den delen af diktarnes framställningskonst
torde, med ytterst få undantag, kunna sägas afgifva sjelfva
måttet för deras ryktbarhet, åtminstone i samtiden. Aro
intrycken af de qvinnor, en skald diktat, mycket liknande
intrycken af verkliga qvinnor, så skall snart nog denne diktares
namn ljuda från allas läppar. Erfarenheten lär oss det; senast
med Ibsen sjelf, då han i Et Duklcehjem egnat lika mycken
omsorg åt utarbetande af den qvinliga karakterens yttre
enskildheter, som åt den inre öfverensstämmelsen med
verkligheten, och strax fick alla, utan undantag, uppmärksamma.
På detta vanliga sätt är det dock i det hela icke, som
Ibsen har gjort fyllest för sitt stolta binamn: qvinnans skald.
Intet enda af hans skådespel är nämndt efter en qvinna
(undantagandes »Fru Inger til Östråt»). Det första qvinnonamu,
man fått för vana att nämna i sammanhang med skaldens
eget, är »Nora»; och det är efter slutet af år 1879 först, som
denna egendomliga hufvudperson i Et Dukkehjem har kastat
ett blixtlikt förklarande ljus tillbaka öfver Ibsens hela dittills
tillryggalagda diktarebana.
Denna företer, bland andra, en egenhet så i ögonen
fallande, att den kan vara värd sin särskilda undersökning. En
i romanen och skådedikten år från år allt fullständigare
offentliggjord qvinnoklass och den,- som gör mesta väsen af
sig ute i verlden, är nästan rent utesluten ur alla den
berömde norrmannens arbeten. Medan franske dramaturger
och deras lärjungar visa sig outtröttlige i att skildra dessa
varelser, som hafva ingenting af qvinnan, mer än de yttre
retelsemedlen, hvarmed de herska i och förpesta
sällskapslif-vet, har Ibsen utarbetat blott en enda sådan gestalt, den
redan nämnda Helena i Kejser og Galilceer. Och han tygar
till henne så, som före honom endast verldens störste diktare
för skådebanan vågat göra med hennes likar. Yi få, genom
den omutlige Ibsen såsom genom den omutlige Shakspeare,
ett slående intryck af, att detta är det enda absolut opoetiska
i menskligheten: att vara född för att, under sträfvanden och
skiftande rön, utvecklas till menniska, och dock vilja hafva
sitt inflytande i lifvet blott i egenskap af vackert djur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
