Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teatern och vi. Ivar Thor Thunberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ramning och yttre effekter, blir det tämligen
stumt för den stora allmänheten. Det kan
icke heller förnekas, att ordets valör stiger
när det får sitt eget väl avpassade och belysta
rum att leva i. Men i samma stund
inramningen av ljus och färger genom sin bjärthet
fördunklar eller rent av svär mot innehållet,
är man givetvis på fel väg. Då däremot den
moderna regissören når som högst i ett
uppfinningsrikt och livfullt samspel mellan de
gestaltade människotyperna, färger och ljus,
kan en teaterföreställning bli något av det
starkaste mänsklig fantasi förmår skapa. Nu
går det icke att på den verkliga tal- och
sångscenen ersätta andlig och materiell fattigdom
med förkonstling och förvridet effektsökeri.
Därtill är efterkrigsmänniskan alltför kräsen
och klar i huvudet.
Framförallt landsortsteatern har fått pröva
fattigdomens vådor i sådan grad att den i
det närmaste tynat bort.
Tyvärr är den breda publiken så funtad,
att det inte alltid går med sceniska
experiment, vilka i och för sig kunna vara
intressanta och för teaterkonsten befruktande. Icke
alltid ställa kritikerna sig förstående mot
nyheter som Önskligt vore. Men i gengäld har
man garantier att rena struntet och pretentiösa
barnsligheter obönhörligt rensas bort.
Teatern har haft lika mycket konstigheter
som måleriet »ismer». Att här redogöra för
alla skiftningar, experiment, riktningar skulle
föra alldeles för långt. Man har försökt att
ensidigt stilisera repliker och gester, man har
skrapat bort all illusion eller ökat på den,
man har försökt sig på teater i antik- eller
1500-tals stil, man har spelat med masker
eller utån all sminkning, man har bannlyst
naturalismen för symbolism och mysterispel,
man har (som ryssarna) vräkt undan
tittskåps-kulisserna för att briljera med scenens döda
nakenhet. Detta blott för att ge en antydan
om de senaste årens rika experimenterande.
Det har också funnits författare som varit
med i svängarna. Om tillgången på »lämplig»
dramatik varit klen, har man styckat sönder
och gjort om såväl moderna som klassiska verk.
Den stora gestalten i 1900-talets
teaterhistoria är ju Max Reinhardt. Han har
experimenterat i det oändliga, ofta lyckats men
också misslyckats. Slutsumman av hans
outtröttliga och geniala arbete innefattar
emellertid en stor tillgång för teaterkonsten. Han
har helt enkelt varit banbrytaren för den
moderna teatern. Man kan med fullt skäl
kalla honom de moderna regissörernas fader.
Vad man för närvarande synes lägga an
på är att i högsta möjliga grad öka den så
att säga formella kraften. Man strävar efter,
att, om vi förstått saken rätt, skärpa själva
begreppet teater. Man vill kort sagt låta
teater vara teater. Form och gestaltning blir
huvudsak, verklighetsillusionen av
underordnad betydelse. I det fall innehållet icke får
stå tillbaka för den scentekniska gestaltningen,
kan, som redan är sagt, på denna väg nås
verkligt storstilade resultat. Dramats innehåll
får vid det rätta greppet, bildlikt talat, en
skarpare belysning; det blir glans och rymd över
handlingen, samtidigt som den bortskämda
publiken erhåller sitt lystmäte av starka effekter.
En dylik strävan förefaller ju också fullt
naturlig med den moderna
regissörsutbild-ningen och de omfattande tekniska hjälpmedel
som numera stå tili buds.
Den förnämsta representanten här i landet
för »formens» teater är d:r Per Lindberg.
Trots att hans verksamhet i hemlandet inte
sträcker sig över så många år, har hans arbete
varit i hög grad befruktande för svenskt
teaterliv. Och han svarar allt kunnigare och
distinktare för sin rangställning som teaterman.
Vad som gör honom särskilt sympatisk som
modern regissör, är hans frihet från snobbism
och »klickfjäskig» exentricitet. Det är främst
tack vare hans kärlek till själva dikten han
högst sällan förts på avvägar vid den sceniska
gestaltningen.
Vill man peka på nya bestämda linjer
inom dramat själv, går man bet. Det har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
