Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. I hövdingens tält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Mot den unga flickan uppförde sig hövdingen
någorlunda hyggligt; sina båda hustrur däremot pryglade han
varje dag och berusade sig dessutom till den grad, att han
timtals kunde ligga som en död på marken.
Första dagen vid nästa nymåne skulle en stor
offerfest äga rum. Till offerdjur hade hövdingen köpt en vit
ren, som tills vidare fick gå lös omkring bland de övriga
i närheten av tältet och vars särskilda vård var anförtrodd
åt Otto. Han passade på när kamakajen låg drucken och
svängde sig då upp på djurets rygg för att rida en stund.
Han ville i händelse av flykt vänja djuret vid sin röst och
sin hand.
En bister natt, då de båda syskonen, tätt krupna
intill varandra och sömnlösa av bekymmer, lågo på sina
björn-fällar, hördes plötsligen från kamakajens tält en hunds
skällande. Emma och Otto sprutto till. Det var Trogens stämma.
— Herman är här! — viskade gossen.
— Han ämnar befria oss! — Gud vare lovad!
De lyssnade, men kunde icke märka något annat än
hundens än närmare, än mera avlägsna skall. Ingen
mänsklig stämma gav något tecken.
— Skulle Trogen möjligen befinna sig här ensam?
— Så långt borta, som Kap Baranoff ligger, är det
en omöjlighet. Ack, om det endast vore morgon!
— Herman är slug, — sade Otto, — han håller sig
gömd någonstädes i närheten. Så snart kamakajen gått att
fiska, skall jag bestiga renen och rida emot honom — jag
möter honom utan tvivel.
Emma gick in på allt, vad gossen föreslog; hon var
för upprörd att själv kunna fatta något beslut.
Trogen skällde hela natten, och då Otto vid första
morgongryningen gick ut, firade dessa båda en återseendets
fest, som man ej kan tänka sig ömmare. Men av Herman
eller dansläraren kunde ej ett spår upptäckas.
Otto lockade på den vita renen, kände på sitt förråd
av kokt kott, som han gömt under sin pälsrock och svängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
