Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Guldtjuvarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
— Jag är tvungen därtill. Vi båda, herr Bochner och
jag, åtaga oss att beskydda er mot varje fara, så vitt vi
kunna.
Jermak sänkte tyst huvudet; han insåg, att han icke
hade annat att göra än att lugnt foga sig i sitt öde.
Och det lilla tåget drog vidare. Polismästaren
sorgsnare än någonsin förut under hela sitt liv, herr Bochner!
glad som — en speleman. Aldrig förr hade han tyckt
solen skina så klart, aldrig hade hans hjärta varit så
fjäder-lätt. Han gnolade oupphörligt för sig själv, ibland tog han
valssteg eller gnuggade förnöjt sina händer.
Så nära beröra här på jorden de största ytterligheter
varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
