Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. I skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
Uppställningen av fällan kostade stor möda, men
äntligen var alltsammans färdigt och under loppet av två
nätter fingo jägarna ett par väldigga nallar, så att de nu ägde
mera kött, än de till Tekels återkomst kunde för lära.
Björnhudarna bearbetade Bochner, sedan de grundligt blivit
rengjorda med saltingnidningar, spände därpå ut dem och
förklarade, att de skulle bliva ett par praktexemplar.
— När den långa polarnatten kommer, — sade han,
— komma vi att hava god nytta av dem.
Emma ryste till. Polarnatten — vilken förskräcklig
tanke!
Men hon sade ingenting utan stekte björnstekar och alla
funno den nya maträtten utomordentligt välsmakande.
Herman sköt dessutom ett vilt får och Otto fångade
fåglar och fiskar. Ävenledes funnos åtskilliga, i dessa öde
trakter inhemska örter och växtrötter, som herr Bochner
kände till och förstod att uppleta. Emma söndermalde
eller krossade dem och beredde därav en rätt eller ock
kokade hon dem till soppa jämte en bit kött. Allt detta
till-lagades icke efter konstens regler, men det smakade
ypperligt, och det är ju vid varje måltid huvudsaken.
Under sin fritid satt Emma vid elden och sydde
flitigt av zobel- och mårdskinn vinterkläder för hela den lilla
expeditionen.
Livet i det väl ordnade, av de sibiriska stormarna
om-brusade tältet hade kunnat vara helt angenämt och
tillfredsställande, om icke fruktan för upptäckt varit den
ständigt hotande skräckgestalten. Varje oväntat ljud kom
flyktingarna att darra, och i deras tankar återkallades ständigt
den dödade polismästarens bild.
Då den första björnen låg sönderkrossad under
stenmassorna, vände Bochner bort sin blick, full av fasa. Samma
öde hade han ju antagligen själv berett åt den olycklige
ämbetsmannen, alldeles så — det ryckte krampaktigt kring
hans hjärta vid denna tanke.
— Må Gud förlåta mig! — tänkte han. — Jag tror, att
jag var vansinnig i det ögonblicket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
