Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. En ödets vändning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Herman var avskedad; som i en dröm gick han
därifrån. — Till Irkutsk — hade herr Nadeieneff sagt — till
Irkutsk!...
En känsla av obeskrivlig tacksamhet fyllde hans själ.
Huru barmhärtig var ej Gud, och huru föga värd all
denna nåd var han själv! I stället för att vänta och tåligt
motse den stund, Herran bestämt, hade han ämnat lägga
hand på sitt eget liv, ämnat ingripa i den högstes vilja! —
Och innan slaget föll, det olycksdigra slag, som ingen
ånger kunde återkalla, innan han blivit självmördare, sände
Gud honom ett nådens budskap ...
Då han åter kommit till sin torftiga bostad, satte
Herman båda händerna för ansiktet och grät som ett barn.
Dagen därpå infann sig punktligt en infödd med en
»trojka», en stor sexsitsig släde, förspänd med tre vitgråa
sibiriska hästar, och som med stor snabbhet gled fram
över den frusna snön, då nu Herman tog plats däri. Bort
från gruvan, från det dystra, gräsliga sjukhuset, bort från
råhetens och godtycklighetens omgivning till bildade
människor och — ack! — kanske till och med till dem, som
han älskade.
Herman kände sig sjuklig, han skulle ha velat jubla
högt, men klokheten ålade honom tystnad. Ty om herr
Nadeieneff fick veta, att hans nye sekreterare hade far och
syster i Irkutsk, utverkade han kanske, att de förflyttades
från staden. Omöjligt var det icke.
Bittra erfarenheter skärpa försiktigheten. Herman
lyckades, trots sin inre fröjd att visa sig lugn, ja, till och
med allvarsam.
Troj kan ilade vingsnabbt framåt under den blå,
genomskinliga himmelen. Vid vägen stodo förkrympta lärkträd,
stora tåg av vildgäss seglade genom luften, överallt
fram-strömmade ur bergpassen och klyftorna en isig vind.
Endast spåren efter slädar vittnade om, att mänskliga väsen
uppsökte denna tröstlösa öken.
Allt sedan den förvisade icke mera såg
uppsyningsman-nens piska över sitt huvud, sedan han icke längre bar ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
