Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Deporterad till Sibirien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ni icke ge den där stackarn ett glas vatten. Han har skrikit
på det nu snart en halv timme, utan att kunna väcka
kosackernas medlidande.
Herr Bochner nickade och blinkade och pekade
försiktigt med sin högra tumme över axeln. — Rått folk,
landsman, barbarer, som endast ha respekt för knutpiskan. Jag
skall strax själv skaffa hit vatten.
Med dessa ord försvann han mellan gårdsbyggnaderna,
men återvände inom kort, medförande den efterlängtade
vederkvickelsen i en liten flaska. — Spärra upp din mun,
min gosse, — sade han till straffången; — jag ämnar
dränka dig.
Hans ryska var jämmerlig, men hans barmhärtighet var
äkta som guld. — Stackars karl, — utbrast han, då
förbrytarens rysligt förbrända läppar och blödande tunga blevo
synliga, — Heliga Maria, vad du måtte lida!
Han hällde försiktigt det iskalla vattnet, droppe efter
droppe i den olyckliges mun, därpå fyllde han flaskan för
andra gången och sköt den mellan kläderna på straffången,
som tillviskade honom ett halvbegripligt tack. — Gud
vedergälle er, Gud vedergälle er, — sade han.
— Ingenting att tala om, min vän. Du lät alltså åter
gripa dig, du visste icke, vad i så fall väntade dig?
Tjuvens blick blev inbunden och lurande; han saknade
den andliga frändskap, som måste finnas, för att genast
igenkänna en god, oförarglig människa på hans gärningar.
— Vad kan vänta mig? — frågade han i likgiltig ton.
— Femtio slag av knutpiskan och så — deportering
ännu längre bort.
— Såå. — Det kommer jag nog att tåla och dricka lille
fars[1] skål sedan.
Dansläraren skakade på huvudet; han trädde närmare
till tysken och sade medlidsamt: — Vid tjugufemte slaget
ger han upp andan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
