Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kräftor - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öppningen oeh äta på något svart; storkräftan kikar
in genom en springa ock ser ett stort kråkhufvud,
i afsigt ock blodigt och med en spetsig och kraftig
näbb.
Det är ett krälande och ett pratande.
— Nu är hon fast, säger en. Nu äter hon inga
kräftor mer, nu är det hennes tur att vara mat,
säger en annan. De slita af henne fjädrarna, rycka
till sig bitar af hjärnan och sticka ut hennes stir
rande ögon med klorna. Nu sitter du inte och sneglar
ner i vattnet mer, säger en, och inte hugger den här
näbben någon kräfta mer här i viken åtminstone.
Den här skallen har doppats många gånger förr,
språkar en annan, men nu är den alt doppad på allvar.
Synden straffar sig själf, deklamerar en tredje — nu
må vi vara stolta och glada, o sjöbottnens pansarklädda hjältar, nu hämnas vi våra mördade bröder
och frauder!
Storkräftan stod tyst och hörde på deras tal.
Då fick den lilla ljusgröna syn på honom — hon satt
högst upp på kanten af buren.
— Se på siaren, sade hon. Ska han inte komma
upp och titta på den farliga fienden?
Det törs han inte, tyckte en annan unghane.
Fienden kan sluka honom och plocka honom mitt i
hans gröna ungdom.
— Ja, och kräftfolket kan dö ut, sade en tredje,
och alla fnissade så spröten svängde af och an.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
