Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orrmor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4g
ett — Det ekar i bärgen, det brusar genom kronorna,
ock ett blått moln sväfvar upp öfver kolbottnen.
Orrmor blir med ens tyst, sjunker ihop och
trycker sig så djupt ned i mossan lion kan. Göm
er, göm er! ropar hon halfhögt till de närmaste ungarna.
Men det var för sent. Där flyger en upp —
minste tuppen — och där en unghöna — Båda höja
sig en bit — då ljuda åter två dånande skott —
och de falla med ens mot marken, tungt och stelt
som stenar.
Orrmor är vimmelkantig och skall just själf till
att lyfta, hon vet inte till sig och kan inte tänka
en redig tanke. Då hör hon nya ljud bortifrån
bottnen och blir liggande orörlig; det är ett liögt
skratt, och ett par hårda röster ropa och prata. De
närma sig först, hon väntar att bli upptäckt när som
hälst; så draga de sig åter bort, höras allt svagare
och förtona slutligen i skogens tystnad.
Hon ligger länge stilla, nu tror hon ej ens tyst
naden längre. Hon känner sig trött och tungsint)
inte ett prassel hörs i riset, kanske hon är ensam
kvar, det är inte lönt att göra sig några förhoppningar.
Men när en stund gått, kommer ett kort och
skygt kvitter dykande ur tystnaden. Si si — ge
er hit, ge er hit! säger det; det är rödhaken i gran
snåret. Och Orrmor far upp som ur en tung sömn,
nu kan man vara lugn, det börjar också tissla och
tassla runtom, i gräset och tallkronan, i ljung och
Djur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
