Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
Man ropade isynnerhet på Gunlaug, man gladde
sig särdeles åt att få höra henne larma i sitt magtlösa
raseri.
Gunlaug satt också derinne och hörde hvart ord,
men hon teg: ty man skall kunna tåla något för sitt
barn.
SJETTE KAPITLET.
Petra hade varit på sitt rum, då ropen, hvisslingen
och hojtningarne första aftonen begynte. Hon hade
sprungit upp, som om huset rundt omkring henne stått i
låga, eller som om allt skulle störta samman öfver
henne; hon sprang omkring liksom piskad med glödande
ris, det sved, det brände i själen, hennes tankar
stormade efter en utväg; men ned till modren tordes hon
icke gå, och framför det enda fönstret stodo de! En
sten kom flygande och föll ned i hennes säng; hon
uppgaf ett rop och sprang bort i ett hörn, bakom en
gardin, och gömde sig bland sina gamla kläder. Der satt
hon sammankrupen, lågande af blygsel, darrande af
fraktan; syner af okänd fasa drefvo förbi; luften stod
full af ansigten, gapande, hotande ansigten, de kommo
helt nära, det regnade eld omkring dem; — o, det var
icke eld, utan ögon, det regnade ögon, stora, glödande
och små, tindrande, ögon, som stodo stilla, ögon, som
sprungo upp och ned. Jesus, Jesus, frälsning!
O, hvilken lättnad, då de sista ropen dogo bort i
natten, och det blef alldeles mörkt och stilla. Hon
vågade sig fram, hon kastade sig på sin säng och gömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
