Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J rättvisans namn.
Genom tidningspressen har nyligen
gått en kort notis oui att kapellanen i
Enontekis, .l. Laitinen, af Kuopio datu-
kapitel ölifioit dömd till ett års suspen-
sioii. Deniia notis har i sin korta hård-
het icke kunnat gifioa wid handeiiaiinat,
äii att kapellanen Laitinen sioårt förbru-
tit sig och att ivi åter hafiva för oss ett
af de fall, då en af tvår kyrkas prester
glömt att han är en arbetare i Guds
gårdar.
Tidningeii ,,Kaiku" har einellertid lyc-
kats förskaffa sig handlingarna och utsla-
get i detta niål samt på grund af dessa
återgifioit gången af målet. Då ett
opartiskt genoniliisande häraf måste leda
till ett helt annat omdöme om pastor
Laitinen äii det ofioaiifagda, anse wi det
för en skyldighet såioäl mot pastor Laiti-
nen som mot ivåra läsare att här införa
den af Kaiku meddelade berättelsen om
rättegångsförhaiidliugariie, begagnande oss
härtvid af Nya Pressens öfwersättning
af densamma:
Deii första beskyllningen mot Laitineii
ioar att haii ,,kränkte grannstatens rätt«
då hau om wintern 1883 flyttade öfwer
finska gränsen till Kontokeino socken i
konungadömet Norge och der höll and-
liga föredrag i afsigt att utbreda den
Laestadianska läran. Blaiid sockenboariia
åstadkom han ioerkligen en andlig rörelse.
Såioäl i Kontokeiiio som i den fivenfka
delen af Karosuonto sockeii utöfwade han
presterliga tvärf. «
Atalet gick den manliga enibetsivägen
med många bugter och krokar. Först
skickade kyrkoherden i Alati eller Alten
församling i Finnmarken d. 13 april
1883 eii klagoskrift till biskopen i Tromsö,
der bl. a. berättades att Laitinen hållit
i bonden Josef Nackolas pörte laestadi-
anfka möten och gifioit syndernas förlå-
telse åt ljioeni som helst samt dessutom
släpt fram till nattioarden en yngling
från Karafuonto församling, hioilkeuför-
samlingens egen prest ej kunnat fram-
släppa på grund af hans bristande in-
sigter i kristendonieii. Biskopeii å sin
sida anmälde om saken för poetisk-norska
regeringen och frågan gick derefter på
denna iväg fråii den ena till den andra
neml. till poetisk-norska ministern i St.
Petersburg, till ryska utrikesministern,
till finska ininisterstatssekreteraren, till
dåtoarande prokuratorn och derifråii till
Kuopio domkapitel.
Den officiela brefivcxlingen i frågan
riikte ett helt år. Laitinen hördes neut-
ligeii inför domkapitlet först d. 13 mars
1884.
Domkapitlet anhöll hos Uleåborgs lätts
guivernör om allmän åklagares förstån-
digaiidc att iocrkställa laga undersökning,
hwilket äftven skedde wid Muoiiio och
Enontekis ting. Wittnen afhördes äfweii
i Alati i norska Fininarkeii.
Wid Muonio och Enontekis ting hade
kronoläiisiuan K. Bäcklund derjemte åta-
lat Laitinen för ärekränkning och för, det
haii »inblandat olämpliga saker i sina
predikningars-.
Wid bifkopsivisitationerna d. 7, 8 och
9 april 1886 gjordes äfwenså allehanda
beskyllningar. Laitinen skulle isina pre-
dikningar ha lastat statens tjenstemän
och andra oförwitliga personer;"i kyrkan
och wid läsförhör ,,genoin sin kostym ivi-
fat missaktning för sitt lärareembete«;
samt icke grundat sina predikningar på
bestämda texter utan i dem widrört en-
skilda förhållanden-
Hioad först widkominer beskyllningen
om kränkt graniistatsrätt ansåg domkapit-
let det genom wittnens intyg wara åda-
galagdt att Laitinen olofligen begifivit sig
öfwer gränsen, i Josef Nackkolas pörte
i Kantokeino sockeii för konungadömet
Norges undersåtar talat i olidliga frågor
och meddelat syndernas förlåtelse åtalla,
som blott kommit till stngan, samt genom
sin framställniiig åstadkommit förargelsi.
Hioad för det andra angår de wid bi-
fkopswisitatiooen i Enontekis gjorda an-
klagelserna har domkapitlet ansett det
ivara ådagalagdt att Laitineii i sin-i pre-
dikningar inblandat olämpliga saker, i
högsta grad försummat sin pligt att ivid
umgänget med folk iakttaga anständighet,
saktmod och wälivilja, samt att haii issitt
beteende icke ivisat sig ivara en wärdig
och grannlaga själasörjare, såsom K. L:s
§ 120 af presterna fordrar, utan att han
tivärtoni, genom att orätt handhafioa sitt
embete fåwäl i predikningar som wid
offentliga tillfällen begagnat ett få oskick-
ligt och lättsinnigt tal, att han derigenoiii
åstadkommit förargelse till den grad, att
en familjefader ansett sig böra förbjuda
sin familj att gå i kyrkan, emedan man
der ej lärde sig något godt.
Med anledning as allt detta ansåg dom-
kapitlet i sitt utslag, fom är dateradt d.
31 december 1887,r rätttoist att med stod
af § 126 i K. L. dömma Laitinen till
fnspension på ett år, under hivilken tid
han ej får befatta sig med utöfwande af
något presterligt ioärf samt afkapellans-
boställets inkomster får åtnjuta 1000
mk. Men alla öfriga löneförmåner, af
hivad slag de än ivara må skola tillfalla
den, font sköter embetet under Laitinens
siispension och hwilken anivisas bostad å
kapellansbolet. Därjäinte fkyldigkändes
Laitinen att betala alla omkostnader.
De straffbestämmelser som ofwanniinida
§ 126 i K. L. uppräknar och som an-
ioändas »allt efter sakens beskaffenhet«
äro: enskild eller offentlig waruiug, för-
lust af lön från eii till sex månader-, eller,
»om omständigheterna äro färskildt för-
sivårande«, suspension från tioå månader
till ett år, — hwadaii donikapiilet ioelat
tillämpa det strängaste af de straff som
nämda § i K. L. stadgar.
Il- s-
is-
J sitt till hofrätteii inleniiiade beswär
framhåller Laitineii punkt för punkt sträng-
heten i domkapitlets dom ach fäster upp-
märksamheten på följande omständigheter:
1: o Med anledning af de mot honom
iväckta anklagelserna säger haii sig i öf-
iver 4 års tid warit hindrad att söka
bättre tjensteförmåner och erhålla kyrko-
herdesysslau i Taiwalkoski, dit försam-
lingen kallat honom;
2:o har han redan härförinnan fått
betala i plikt 400 mk. jemte allehanda
rättegångs kostnader;
3: o dömmes han nu till omkr. 1,877
mks rättegångs kostnader;
4:o döinmes han att mista 2,000 mk
tas sin lön jemte tillfälliga tjensteinkom-
ter;
5:o förlorar han tjensteårsnieriter samt
rättighet att söka en annan tjenst;
hwarjemte han förbjudits att utöfwa
sitt presterliga embete under ett års tid.
De beskyllningar, som blifwit gjorda
mot Laitinen, förklarar han ivara föran-
ledda deraf, att han «näpst dem som be-
drifwa synd«, — hioilken till domkapit-
let afgifna förklaring han upprepar för
hofrätten. ,,Och emedan det just hör till
mitt embete att näpsa synden, är det få
mycket förunderligare att en så sträng
dom blifivit fäld öfwer mig. Ty om
jag ivore anklagad för lösaktigt lefwerne,
skulle jag ej ivåga sioara på anklagel-
serna. Men mina anklagare kunna ej
andraga något annat klander mot mitt
lif än att jag med stränghet näpst dem«
. . . ,,Sedan jag nu i närmare 7 års
tid predikat mot synden här bland Lapp-
lands fjäll under brist och försakelser har
detta grymma öde nu blifwit min lott.
Och om jag ej hade ett godt saniivete
skulle jag måhända förlorat mitt förftånd«.
Emedau man af domkapitlets beslut
kunde få den uppfattning att Laitinen
åstadkommit förargelse i församlingen,
har han till sin befwärsfkrift bifogat en
mängd skriftliga intyg af kyrkoherden
Oskar Aursii i Muonio, kommunalnämds-
ordföranden i Muonio och Enontekis Jo-
han Aug. Nyman, flere andra försala-
lingsniedlenimar i Muonio samt slutligen
af länsmannen i fweufka Enontekis J.
Forsströni. Alla dessa intyga att Lai-
tiiiens hela werksamhet tioärtoni warit,
till stor wälsignelse. Deii förstiiiimde
intygar att L. ,,flitigt arbetat i sitt dy-
ra kall och haft till mål att bilda för-
samlings-medlemmarna genom underwis-
ining i Guds ord«, — Nyman. soni 15
år innehaft sin tjenst intygar att Cavii-
tekis kapell, soni innan Laitinens ankomst
war ,,i alla affeendeif pa sedligt förfall«,
under hans ledning ,,förbiittrat sig i lyd-
nad sårväl för kristna läran font för la-
gen«, —- slere andra Muoniobor, deri-
blaiid hemman-segare och medlemmar af
kyrkorådet, som sett det forna lifweti
Enontekis««. intyga att dryckenskap,boleri,
tjufnad, procefslystnad, swordomar och
andra synder i hög grad aftagit under
den tid Laitinen warit prest på orten««.
Tjufwar ha bekänt och återbetalat m cket
af det stulna och annan ondska har« Tyn-
barligen minskats, så att ett kristligt lef-
werne nu råder i största delen af Enon-
tekis; Laitinen har ej.heller någonsin
gifwit förlåtelse för synder, som man ej
ångrat, och· de, som anklaga Laitinen,
äro ej heller alla af oförwitligt rykte.
Wi äro öfivertygade oni att genom Lai-
tinen ingen ondska inkommit iförsamlin-
gen och för allt detta tacka- tvi Gnds«.
Länsman Forsström försäkrar isittin-
tyg att de lappar på swenska sidan. soni
mottagit inflytelse af Laitinens prediknin-
gar, ha, från att ha warit synnerligen
begärliga efter att stjäla hivarandras re-
nar och hänge sig åt dryckenskap och an-
nat ondt samt från att ha waritförsjunk-.
iia i den råaste okunnighet, med ens af-
siourit sig dessa synder, så att från den
stund soni ioäckelfen bles allmän under
ivåren och hösten 1887, ej en enda ren,
så ividt han tvet, blifwit stulen på de
orter i Finland och Norge der till den
laestadianfka läran omwända lappar röra
fig.
Nyheter för dage1i.
Hemlandet.
Landtdageii har efter en ioeckas
påfkferier åter ividtagit med sina för-
handlingar, som härefter torde komma
att- blifwa af mera intresse för allmän-
heten än de hittills warit. Jiiom den
närmaste tiden kommer dissenterlags-
frågan att afgöras af stånden.
Bland nya propositioner, som anläiidt
för att förläggas ständerna, må nämnas
tioeune, hwilka angå wåra milttära för-
hållanden; iiemligeii en om ändrin-
gar af särskilda §§ i ivär«ne-
pligslagen, som dock till sina huf-
iviiddelar blifwit afstyrkt af lagutskottet,
Reuni.
Wåra Petersburgska ioäiiuer hafan
kanske icke så orätt då de påstå om oss,
finnar, att ioi äro ett ,,politiserande folk«
som gerua ioilja ,,leka stat.« Men, lek
eller allwar, så måste benägenheten för
att sysselsätta sig med allmänna frågor
erkännas. Och derföre, guiistige läsare,
är det blott en nationell sioaghct, till
hwilken Weckobladets blygsamme kröni-
kör skattar, då haii för denna gångöpp-
nar cortegen, ledande ivid handen ett hög-
politiskt ämne!
s di·
Is-
,,Representationsreforni«l — har äran
föreställa!
Jag har slagit mig på att skärskåda
denna fråga, under den stiltje i landt-
dagslifivet som, sålänge utskottens werk-
sanihet pågår, ivarit rådande. Deii har
ju dessutom så godt som ställts på dag-
ordningen, och då är det tillbörligt att
hivar och en som tycker sig hafan något
att anföra i saken, icke sätter sitt ljus
under skäppan.
Till att börja med måste tillstås att
ordet icke falnar klang, och pro seciiiido
att man lätt gör sig misstänkt som reak-
tionär —- ingen ringa förseelse i ioåra
dagar — om nian rätt och slätt skulle
nöja sig med den hederiviirda 4-ståiids
indelningen och icke bekänna sig till tron
på det allena saliggörande tivåkaminar-
systemet-
Meii den, soui med lugnt öga skådar
tillbaka på den isivartfekelsperiod ioår
landtdagshistoria nu lemnar bakom sig,
skall dock nödgas erkänna att tvära Stän-
der på ett beröniivärdt och fosterländskt
sätt fullgjort sina funktioner. Jngen
ivigtig och allivarlig fråga har egentligen
behöft stranda till följd af bristande ioilja
eller uppoffring från representationens
sida. Ja, tages tillbörlig hänsyn till
wåra förhållanden så måste sägas, att
ett ftorartadt reformarbete, till följd af
Ständernas iverksainhet, utförts i lagstift-
ningen under de sistförflutna tjngiifein
åren. Qch det är ännu icke ådagalagdt
att tivåkammarsystemen bättre befordra
det helas utweckliug. Exemplen från ut-
landet kiinna ueniligeii anses tala lika
mycket mot som för denna fråga. Men
som historisk regel torde få antagas,
"att det arbete en representation utför
mindre beror af hennes form och sam-
mansättning än af den anda hivaraf hon
besjälas. Oclj ioni den finska landtdagen,
såsom ivi tro, inför Historien fyllt sin
uppgift på ett hedrande sätt, då bör denna
institution iiiir fråga uppstår om hennes
omskapning, med warsani hand widröras.
,,Man ioet hivad nian har, men icke
hivad nian får.« Och det kunde ju hända
att reformarbetet, sedan det engång tagits
itu med, skulle bedrifivas efter ioisfa nya
teorier, för hivilka hr. Ordin och Notooje
Wrenija gjort sig till exponenter-
sk si-
sk
För att öfioergå till en fråga af mera
betydelse för stunden, tro ivi oss gifan
uttryck åt en offentlig tanke, då tvi säga
att den polemik, som med anledning af
bot
dissenterlagsfrågan på sednare tiden toa-«
rit synlig i pressen och hwari äfioen
detta blad deltagit, fyllt ett iverkligt be-
Dock framgår det af densamma
att statskyrkan, hivars ställning till frå-
gan är af dominerande betydelse, antin-
gen icke kaii eller icke ivill förstå dis-
senterrörelsen; och sålänge detta är fal-
let och sammets-frihetens ide således icke
kommer till erkännande, finnas heller inga
förhoppningar på eii ivaraktig lösning.
Felet torde få sökas deruti att nian ute-
slutande betraktat sakerna från stats-
kyrkans synpunkt, ehuru ett uiotsattför-
farande. nemligen att söka lösa frågan
i närmaste anslutning till dissidenter-
nas önskningar, såtillivida som dessa icke
kränka lag och sedlighet, tydligen härioid-
lag hade ivarit det riktigare.
Någon sådan forensisk myndighet att
göra sig till herre öfwer statsborgarnes
samweten, som kyrkan faktiskt gör an-
språkzV på, under förklaring att de som
icke ivilja underskriften hennes bekännelse-
skrifter äro andligen omyndige, äger hoii
för öfrigt icke, enligt det Ord hivarefter
hennes lif och lära skall bedömas. Den
brytning i tänkesätten, som dessa spörjs-
mål framkallat, kan dock endast lända stats-
kyrkan och sålunda landet isin helhet
till godo. Hou har hittills innehaft obe-
stridd monopol på det kyrkliga gebitet,
men den andliga konkurrens, om man
så får uttrycka sig, hwilkeu nu börjat«
uppstå, skall tioiuga henne till mera werk-
ligt arbete för själarna.
ii- sl-
sl-
En annan polemisk fråga, äfweii den
af speciell ivigt, är den oin Walden-
strömianismen. Träd ivarsamtl Eljes
kunde hända att man här och der råkar
trampa på en liktå — en frikyrklig liktå!
Men nog ser det nästan ut som om de
hade rätt hwilka påstå att orsaken till
,,Waldenströmarnes« misskredit mindre
måste sökas i deras teologi än ideras
kyrkobegrepp. Ty den soni» känner
prof. A. F. Granfelts skrifter, wet för
längesedan — hivad nu senast en lut-
hersk prestniaii i N:o 12 af denna tid-
ning offentligen påpekat — att prof. G.
i sin uppfattning af försoningen i huf-
wudfak fullkomligt anfliiter sig till Wal-
denströni, — eller wice iversal Haiis
afgjordt statskyrkliga ståndpunkt, mera
än hans frejdade namn som författare,
har dock skyddat honom för bannet.
Rättioifan fordrar derför, skulle man tycka,
att oiii prof. G. oaktadt sin tro lemnats
i fred, Waldenftrömarne borde få åtnjuta
samma förmån. Eljes måste den, som
på afstånd lugnt betraktar fejden, san-
ningsenligt intyga att det icke förefaller
som om de s. k. Waldenströinarne döm-
des till följd af skiljaktigheten i förso-«
ningsfrågan, utaii såsom bärare af en
mot statskyrkan riktad idö —- frikyrk-
lighetenl Oin icke alla tecken bedraga
kommer denna diagnos det faktiska för-
hållandet närmast-
Junius-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
