Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Llin lia Meri-intimitet
Helsingfors,
Tore-dagen den 19 Hanuari
Nio .3.
1888.
Yrenumerationsprrs :
J landsorten
genom po tkontoren
3 mark
2 mark 27 penni.
1 mark 32 penni.
J Helsingfors å Missionsbokhandeln,
Mikaelsgatan 1
elt år ..... Z mark 50 penni .....
alft år . . . . 2 mark — penni .....
jerdedels är. .
I mark 25 penni .....
penni-
R e d a k t ö r:
Zima Edvin-jur. adress: Gstnäsgatan N:o 3.
gnu-anser
emottagas å Missionsbokhandeln, Mikaelsgatan l, ii
10 penni för petitrad; afsedda att förutom i detta
blad äfwen ingå i ,,Suonien Wiikkolehti««: 15 p.;
önskas öfwersättning tillkommer 2 p.
Oiii religionsfrihet.
Den fullkomliga lagen, frihetens lag.
Il.
Den omständighet att en ids, som
har sin rot i kristendomens innersta
wäsende, ja, som utgör ett af grund-
wilkoren för att denna skall kunna gå
fram med seger, blifwit förbisedd af
kristendomens förswarare och öfwer-
låten åt dess motståndare att förfäktas
har warit af oberäkneligt inflytande
och äfwen af oberäknelig skada för
kristendomens sak. Derigenom har icke
allenast ett stort antal af mensklighe-
tens ädlaste andar gått förlorade för
kristendomen, utan har äfwen på henne
sjelf den skuggan fallit, att hon icke
år i besittning af den sanningens makt,
som i sig sjelf utgör sitt bästa och star-
kaste wapen.
Men äfwen religionsfrihetens sak
har derigenom- blifwit neddragen. J
stället för denna höga frihet, parad
med ansivar, som kristendomen ger wid
handen, har man proklamerat denna
flacka frihet, som mynnar ut i att det
är det samma hivad man tror och om
man öfwerhufwud tror någonting alls-
Då detta ämne år af yttersta
wigt, skola wi så långt wårt trånga
utryinme medgifwer, söka skärskåda
några af de skäl, på grund af hwilka
ännu den dag som i dag är kristen-
domens målsmän fordra att den fullkom-
liga lagen, frihetens lag skall genom yttre
lagbud och med stöd af statens makt
kringgärdas, d. ä., att religionstwån-
get skall uppehållas. Ty så länge sta-
ten har sista ordet i ordnandet af de
religiösa angelägenheterna så länge
wissa medborgerliga rättigheter, såsom
t. ex. den att få besitta någon af sta-
tens tjenster, göras beroende« af den
troslära, till hwilken man bekänner
sig, så länge herskar faktiskt ännu re-
ligionstwånget och så länge är äfwen
det högre underordnadt det lägre, —
det himmelska iinderordnadt det jor-
diska.
De skäl, som allmännast möter en
till förmån för sakens nuivarande till-
stånd hos oss, kunna fördelas i tre
hufvudgrupper: historiska, sociala och
religiösa.
1. Den makt, som ligger i det
häfdipunna — i häfdivunnen uppfatt-
ning, häfdniuiina manor och intressen
— är stor. Och om något, så har
förrställningssättet att religionen be-
höfioer den werldsliga maktens beskydd,
blifwit häfbwunnet. Detta föreställnings-
sätts rötter sänka sig ända ned isom-
tiden. Hos hwarje folk, af helst någon
kultur och der religiös indifferentism
ännu icke inträdt, war statens reli-
gion äfwen den enskildes, och i många fall
war statens öfwerhufwud också religio-
nens öswersteprest; att sätta sig upp emot
gudarne, war ett brott, som war be-
lagdt med dödsstraff Det förhållande
att Rom under de senaste århundra-
dena lilliit andra folkslags gudar att
dyrkas jcmte sina egna, upphäfwer
icke detta faktum, ty det war först un-
der en tid as religiös indifferentism
som en dylik tolerans blef gällande-
och äfwen då war det blott för de
underkufivade folkens gudar, fom plats
bereddes i Roms panteon; en gud till
derstädes war ett tecken på Roms ut-
widgade inakt. Men det mar endast
femte Roms egna gudar som dessa
uya gudar fingo dyrkas. We den,
som satte sig upp emot statens gudar!
We den, som wågade neka kejsaren
gudomlig tillbedjanl —- det fingo de
kristne nog erfara. Meri det roar icke
blott i forntidens hedniska religioner som
twåiiget herskade; äfwen den religion
som war den jordmån,hwarifrån när ti-
den war inne, den fullkomliga lagen
skulle springa fram — den judiska —-
war i gamla testamentets tid en la-
gens religion. Wår jord har blott
en enda gång fått åse huru en reli-
gion, utan stöd af yttre hjelpmedel-
ja, niidt under förföljelse och förakt,
kunnat, endast genom sin egen inne-
boende kraft, hålla stånd emot en werld
och småningom underkufwa denna —-
det war då kristendomen framgick un-
der de tre första århundradena. Så
länge sanningen war öfwerlemnad åt
sig sjelf allena, wisade sig äfwen hen-
nes makt wara oemotståndlig; hjertan
och sammeten böjde sig derför. Men
denna tid war dock blott af kort
waraktighet i jemförelse med de sekler
som förgått och de sekler som efter-
följde densamma — så kort att den
måste råka i glömska. Når snart
derefter genom ett kejserligt makt-
bud denna religion blef upphöjd till
det romerska rikets statsreligion, upp-
«togs icke allenast i och förenades med
kristenheten alla de bedniska«elementen
af folken, som ännu icke woro mogna
derför, utan öfwerflyttades äfwen på
kristendomen det hedniska föreställnings-
såttet om behofivet as werldsligt skydd
och yttre maktställning. J denna wäl
beredda jordmån, som blott alltför
mycket motswarades af det menskliga
hjertats naturliga - böjelser, och på
grundwalen af det hedniska presterska-
pet med dess maktegande ställning
blef den hierarkiska institutionen grun-
dad så fast att den kunnat trotsa
tillockmed reformationen. Jcke ens
Later, som dock war religionsfri-
hetens förswarare, wågade förgripa
sig derpå; han öfwerflyttade blott led-
ningen deras ifrån påfwens band till
den werldsliga landsherrens. —- Så
historien! — och icke under om ett
betraktelsesätt som lik en röd tråd gått
igenom hela mensklighetens historiska
utweckling, är sioår att uppryckas. Meri
frågan är om det är i Jesu och hans
apostlars lära detta åskådningssätt
har sin rot eller i de reineniscenser
från hedendomen, som den kristna kyr-
kan ivar tivungen att upptaga i sitt
sköte, då hon blef ett dittills hedniskt
rikes statskyrkas Från hivilken tid är
det denna kyrkas förfall daterar sig?
— från hwilkeii tid har hon förlorat
den kraft, som allena hör sanningen
till? Må den, som tänker sjelfstän-
digt, swara på dessa frågor!
2. Komma så de sociala skälen.
Oiii, säger man, kristendomen, såsom
den äfwen wisat sig wara, är den
största sedliga inakt, som finnes, så är
hon också den werldsliga ordnings-
maktens säkraste bundsförwandt och
måste såsom sådan äfwen skyddas. Sär-
skildt måste den kyrkoafdelning, som
wisat sig wara mest lämplig för mas-
san af folket, —- hos oss den luterska
— uppmuntras genom lämpliga lag-
bestämmelser och skyddas för störande
inflytande, ty i folkets tro på Gud,
i dess kärkek till sin kyrka och och dess
förtroende för sina prester ligger en
säkrare borgen för att stölder och orätt-
rådighet skola afwärjas och lugn och
trygghet råda, än i en hel kår af po-
lismän. Och denna argumentering är
äfwen riktig, men dock blott under eu
förutsättniiig, den nemligen att de
sanningar, sonid en kyrka, man sålunda
will omgärda, erbjuder oss, omfattas
af inre öfwertygelse och af hjertats
fria och omedwetna öswerlåtelserz eller
åtminstone att det behof af ett sjelf-
ständigt pröfwande och forskande efter
sanningen, som är ett steg i den mensk-
liga andens utweckling, ännu icke inak-
nat. Meri har detta behof en gång
waknat och går det i andra banor än
dem kyrkan utstakat eller ser andra
sanningar än dem hon gjort till sina,
så tjenar det till intet att söka aiväswa
det; man kan då lätt komma till ett
annat resultat än det man åsyftat.
Om man ser sig om efter de okunni-
gaste, de eländigaste, stundom mest för-
nedrade länder, så är det de ihwilta
en enda kyrka herskar; då tanken är
insöfd eller förqiväfd, sörderfwas hjer-
tat. Må wi icke glömma att den gu-
domliga sanningen står högt öfwer
den menskliga fattningsgåfwan och att
de bibliska uppenbarelserna icke kommit
till oss såsom ett färdigbildadt system.
Hade de det, då skulle äfwen en enda
kyrka ivara nog för att omsatta dem
i hela deras fullhet, och denna kyrka
skulle då wara absolut. Meri Gud
ware lof, kristendomen är större och
mera widtomfattande än så-
(Forts.l
Zachris Topelius.
Sedan wårt blad senaste gången ut-
kom, har Finlands folk, med nedläg-
gande af dagens tunga och arbete,
med nedtystande af stundens strider och
slitningar, i sällspord endrägt stått
samladt till en högtid. Wi behöswa
icke säga hwilkeii. J de wida trakter-
na af wårt land, der det nu ligger
fruset och betäckt af winterns snö, tor-
de icke finnas ett hjerta, som dessa
dagar icke blifwit uppwärmdt wid ljudet
af Zachris Topelii namn och wid minnet
af hwad haii warit ock werkat för oss-
De dagliga tidningarna hafwa.redan
framhållit betydelsen såwäl af denna
hans werksamhet som af den fest, som
firats; de hafwa ock citerats-vit de tal
och adresser, som från när och fjerran
blifwit riktade till honom. Wi skola
dock dröja litet wid några af- skaldens
egna ord, med hivilka han tackade de
medborgare, som på haiis 70:de födelse
dag samlats omkring honom, emedan
dessa ord, tydligare än någon biogra-
fisk skildring öfwer honom, karakterisera
mannen med hans hjertas ödmjukhet-
icke blott sådan han stod, ett före-
mål för den mest storartade hyllning,
som ännu kommit en finsk maii till del,
utan sådan han stått i hela sitt arbete
för sitt fosterland:
Jag står i dag, så yttrade skalden
sig, inför mitt land, och detta land
mottager mig som en segrande fält-
herre, mig som icke är annat än en af
dess många wärnepligter. Om J för-
samlens här omkring en grånad inan,
soni war i går, som finnes idag, men
i morgon kanhända finnes icke nier,
då är det ju stundens intryck, som in-
gen waraktighet hafwa; då är det dessa
snöbloinmor på fönsterrutan, som smälta
i morgon utan att lemna ett spår-
Men om J sanilens omkring en af de
ewiga, de sedliga makternas tjenare,
om J sen i mig representanten för de
ideer, som lefde i detta folk under en
förgången generation, så hastven J nå-
gonting, soiii är waraktigi; ty dessa
ideer, som lefde före mig, de skola ock
lefan långt efter mig, de skola gå ini
det kommande sekel, som J unga skolen
se, men wi gamla icke. Jag är icke
förmer än någon annan, som strider i
dessa ideers stjenst. Wi gå fraini
Guds kraft, men wår egen kraft är
wanmakt, wårt iverk är brist; och om
wi skola glömma detta, om wi skulle
glörnma att det är honoin wi hafwa
att tacka för den framgång, som för-
unnats oss, så skulle gåfivaii tagas
ifrån oss i samma stund och wi blif-
wa toinare än de toma; wi skulle
blifwa den torra granen i skogen, på
hwilkeii solen lyste i går och den grön-
skade, men soin i dag ligger till irrar-
ken. Om jag skulle glömma detta, om
jag skulle gå fram i min egsii kraft,
och den fåfänga taiikeii uppstiga hos
mig, att jag dock ivore något — hivar
skulle jag söka en frigörelse derifrån?
Se så ställer skickelseii denna dag all-
deles emellan landtdageiis öppnande å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
