- Project Runeberg -  Från stad och land. Nya verklighetsbilder och berättelser /
315

(1899) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

öfvertygandé sig själf om att det endast var för faderns
och för brukets skull, som hon fattades af denna
underliga sinnesrörelse vid tanken på den fara, som den unge
mannen undgått, ilade hon framåt med ökad fart och
nådde snart den motsatta stranden, där skogen låg i
solglans framför henne och den gamla backstugan
skymtade bland de snöiga granarna högt uppe på klinten.

13.

Emmy hade alltid varit välkommen till den gamla
undantagsgumman, men i dag var hon det mera än
någonsin. Först och främst var det ju öfver ett halft
år sedan hon såg henne sist, och om också gamla

Johanna tittat om gumman så ofta hon kunde, så var

det ändå inte på långt när detsamma som när »frökna
kom själf ver», om också korgens innehåll inte var något
att klaga på. Och så hade gumman varit sängliggande
de sista fjorton dagarna, oeh under tiden hade en
gammal smedsänka varit hos henne, för att se till att
hon hade värme i stugan och en kaffetår att friska upp
sig med, för det var det enda hon kunde få i sig,
därför »att det slank så bra ner», som gumman själf
uttryckte sig på sitt obesvärade sätt. På Emmys fråga
om smedsänkan var snäll emot henne, svarade mor
Stina, att »i den delen hade hon ingenting te’ anka
på’na just; men si det värsta var det, att hon var kaf
hes i halsen, och som jag hör lite’ illa, hvad frökna
vet, så ä’ det inte så lätt te’ utreda hva’ vi ska säga

hvarann. Och när jag inte hör hva’ ho’ säger, så blir

ho’ sint, och när jag inte kan begripa hva’ ho’ hväser
och snörflar, så blir jag arg me’, så det är ett elände
det me’, förståssl»

Nu i dag kände gumman sig bättre och hade
kraflat sig upp, för det satt inte så hårdt åt bröstet
nu, som det hade gjort dagarna förut. Hon satt
framför spiselu, när Emmy kom, och kaffepannan hade hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:32:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhstadland/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free