Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke, ty van från sitt båtsmanslif att kunna taga sig till
litet af hvarje, var han sin egen både piga och dräng,
kokade sin mat och skötte om sin gris, hämtade två
gånger i veckan 6in mjölkskvätt, som han plägade betala
med fisk, från bondgården ett stycke ofvanför hans
stuga och ville inte »på villkor» skaffa sig något
kvinnfolk i huset.
»Ne-nej, han fick allt nog åf den varan, när han
tog skepparänkan,» menade karlarna i trakten, »för hon
va’ inte god te’ skala potatis med, hon, och en kan väl
inte undra på, om han passar sej för andra resan.»
»Så god t kan det vara,» sade kvinnorna, »för ocken
ville väl dras med den där snålvargen, när en inte är
piskad te’t, det skulle jag just villa veta.»
Per Lars lät dem prata bäst de ville, fast nog hade
han kunnat berätta en och annan historia både om
änkan den och backstugutÖsen den, som gått och sneglat
på stugan hans och sett så innerligt släta ut i synen,
nar han gått förbi dem på kyrkbacken om söndagarna.
Gamla Maja i fattigstugan hade till och med slagit fram
om att hon gärna kunde komma och »gnida åf golf vet»
åt honom till förra midsommaren, och Fiskar-Olles Stina
hade en gång på ångbåten undrat, om han inte behöfde
någon som kom dit ett par gånger i veckan och tittade
om grisen hans; men de hade tjåda två lika gärna
kunnat tala till gamla väderkvarnen, som stod på backen
ofvanför bondgården.
Per Lars tyckte nämligen att han hade det så pass
bra som någon afskedad båtsman någonsin kunde önska
sig här i världen. Ingen annan än han själf kunde
komma och ordna om hvar skåpet skulle stå ute i stugan,
och inne i kammaren kunde han röka sin pipsnugga
och spotta bäst han ville. For han någon gång till
staden på Östanåbåten och hade med sig strömming
eller fisk, så angick det ingen om han blötte
fiskpengarna litet och kom i land en smula ostadig på
benen. Men till Per Lars heder måste erkännas att
detta hände just icke ofta, ty han var mån om
förtjänsten och förstörde icke mera än hvad hans syndiga
båtsmansnatur nätt och jämt kräfde, för att inte komma
alldeles ur sin vana som gammal kronans karl och
skärgårdsfiskare tillika. Nog för att han hade en »putell»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
