Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teatrarnes framtid och därigenom också för
nationalscenen.
För den, som älskar skådespelarkonsten och har en
hög tanke om en nationel skådeplats och dess
betydelse för ett folks andliga lif och utveckling, tränger
sig ständigt och allt mera envist den frågan i förgrunden:
Skall sorgespelet fortfarande vara bannlyst från landets
förnämsta scener? Skall icke snart den dag randas,
då nyuppståndna krafter skola framställa den nya tidens
nya sorgespel, i mycket olikt det gamla, men däri
detta likt, att det vill rensa och förädla, höja och
frigöra, och detta på en ny skådeplats, lika värdig sin
uppgift, som den gamla varit det i öfver ett sekel?
All ensidighet är konstens och konstnärernas
fördärf. Lustspelet och farsen, det borgerliga dramat och
komedin hafva sin stora uppgift och sitt fulla
berättigande; men ensamma få de icke beherska skådeplatsen,
ty då dör skådespelarkonsten af blodbrist — och det
är en dålig tröst, om också sjukdomen är modern. Och
vi kunna icke undvara denna konst; vi behöfva icke
uteslutande bröd, vi måste äfven hafva skådespel, och
vi behöfva lika väl de gripande och allvarliga, som vi
behöfva de muntrande och uppsluppna. Måtte vi få
dem och få dem snart, innan all tradition från de
förgångna tiderna hunnit utplånas.
Med denna fromma önskan afslutas dessa »Bidrag
till dramatikens och skådespelarkonstens historia»,
bristfälliga i mycket, utom i uppsåtet att gagna, gagna icke
blott inom, utan äfven utom skådeplatsen.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
