Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Olle Vinters julafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han slog i ett glas och höll upp det i ljusskenet.
»Det är vackert», sade han, »men det är förgift:
— det är en q vinna»!
Och han drack det i botten.
På bordet låg en blyertspenna och ett ark papper.
Han började leka med pennan, i det han lutade sig
tillbaka i stolen, och gaslampans sken föll då öfver
ett blossande ansigte med fina drag, mörka, glänsande
ögon och en tankediger panna, öfver hvilken det
svarta håret föll ned i en oredig massa. Plötsligt
böjde han sig fram öfver bordet och började skrifva.
Han måste ge luft åt hvad han kände, — och han
skref:
Räck mig bägarn! Jag vill glömma,
glömma, att jag henne såg,
i hvars svärmiskt dunkla ögon
både jord och himmel låg.
Ack! i morgonrodnans strålar
&åg jag henne ren och skär,
och jag tänkte: jag har funnit,
hvad jag sökt hos flickan der.
Yerlden ljusnade, och lyran
darrade af klara ljud,
när jag ödmjukt böjde pannan
för mitt ideal och Gud.
Räck mig bägarn! Hvad jag drömde
var en hägring, som försvann,
var ett irrbloss, som i natten
öfver lifvets gungfly brann.
Bristen strängar på min lyra,
ty mitt hjerta brustit har!
Räck mig bägarn! vinets glädje
är den enda jag har qvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
