Jag hade i natt en besynnerlig dröm. Jag tyckte mig vara i Stockholm. Det var afton, jag väntade några fremmande, skulle just kläda mig för att mottaga dem och gick derföre genom salen, då dörren till denna öppnades och min gamla goda vän Erik Reuterborg trädde in, väl klädd, det gråsprängda håret prydligt lockadt i tupé öfver pannan, alldeles såsom då han -- lefde. Jag blef förskräckt; ty jag visste väl att han var död för tre år sedan. Men jag blef glad ändå; den tanken flög igenom mig: tänk om han icke dött riktigt! och oviss och förvånad gick jag emot honom, frågande: är det möjligt? . . . är det icke? . . . «Reuterborg,» inföll han, vänligt och gladt -- «jo, det är jag.»
En obeskriflig hemskhet intog mig under det vi begge gingo in i förmaket. Jag kom ihåg att jag sett honom i likkistan . . . kom ihåg det döda, sorgliga uttrycket, som då i hans ansigte hade efterträdt det af godhet och redlighet, -- kom ihåg huru jag lagt blommor vid hans fötter och satt i hans kalla, blånade hand hyacinter, som så vänligt lade sig öfver hans bröst; -- jag hade sednare satt blommor på hans graf. Ja, han var visserligen död och hvad jag nu såg var hans vålnad. Medan dessa tankar gingo genom mig, stirrade jag på gestalten framför mig och vek tillbaka ängsligt, i det jag upprepade: men huru . . . huru är det möjligt?
I detsamma begynte hans ansigte, hitintills vänligt och lugnt, att bekymras, förvirras, och äfven han vek bort, han blef dimmig och dunkel. Då kom öfver mig en ängslan, att han skulle på detta sätt skiljas ifrån mig. Jag tog mod till mig, gick åter emot honom, kallade honom med hjertliga namn och bad honom vara innerligen välkommen, yttrande min stora glädje öfver att återse honom. Nu klarnade han åter, nalkades mig och såg allt vänligare, allt mera strålande ut, dock icke på öfverjordiskt vis. Jag tyckte att vi båda spelte hemligen komedi med hvarandra, och att han ville låtsa som om han ej vore död, likasom jag ej ville låta märka, det jag ansåg honom vara kommen ifrån andra verlden. Emedlertid längtade jag obeskrifligt att fråga honom, huru han hade det der, och om han vore lycklig; men jag af hölls af -- jag vet icke hvilken fruktan. Han såg innerligen förnöjd och vänlig ut. Jag sade:
Du dröjer väl qvar hos mig i afton, bästa Reuterborg? -- Detta sade jag liksom för att pröfva honom.
«Nej,» svarade han, «jag måste bort på ett ställe för att läsa tidningarne.»
Halft skämtande sade jag: Jo, jo, du läser tidningarne hos Gud fader sjelf. Det stället kan duga något och derpå kan man bli slug.
Han log blott, och jag tyckte allt att det var litet illslugt af honom att vilja göra sig så lefvande och verldslig.
Men, fortfor jag, eftersom du nu icke vill stadna hos mig, så säg mig, Reuterborg, när kommer jag till dig i ditt hem? huru gammal blir jag på jorden?
Han såg litet uppåt och sade, eftersinnande, men mycket bestämdt:
«Du blir sextiosex och halftredjedels år gammal.»
Så gammal? sade jag. Jag måste då lefva ännu länge på jorden; men Guds vilja ske!
I detsamma vaknade jag med en liflig känsla af att ha fått veta min dödstid. Jag är nu fyratiofem år gammal. Således tjugoett år till. Gud fullborde i mig det verk, som mig må vara gifvet att utföra.
Årsta den 23 Mars 1847.
