Fredrika Bremer. Sjelfbiografiska anteckningar, bref och efterlemnade skrifter / Bref till biskop Franzén. V (1868) Author: Fredrika Bremer, Charlotte Bremer Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Jag skref en gång till en dansk författare (Andersen), som önskade sig en skrifvelse från dig, min goda farbror: «Franzéns tryckta skrifter äro hans folks dageliga njutning och andeliga bröd, men endast englar kunna läsa hans handskrift». Och i dag, då jag emottagit ditt bref af d. 2 April, känner jag mer än vanligt, huru litet jag är en engel; ty blott föga af dess innehåll har jag förmått tillegna mig efter förnyade genomläsningar. Det förra brefvet läste jag ntan särdeles svårighet; men mitt svar har någon tid fått ligga färdigt i karantän hos mig, emedan jag var föga nöjd med detsamma. Af det bref jag i dag erhållit, känner jag mig dock manad att ej längre dröja med mitt försök att göra reda för mig, och så må nu detta försök afgå, åtföljdt af ännu några förklarande rader.

Men först vill jag innerligt tacka för ditt sista bref. Hvad jag deraf kunnat läsa framkallar inga andra känslor an de af vördnad och tacksamhet. Då du ansett mig fela i en del af min offentligt uttalade öfvertygelse, så är det rätt, att du, så väl offentligt, som enskildt uttalar detta. Jag vördar handlingen och älskar den mildhet, med hvilken den blifvit utöfvad. Ack! om alla gjorde så!

Jag har i mitt här medföljande svar af d. 29 Mars visat, huru bibelordet skiljt mig från Gud. Det skulle återstå att säga, huru bibelordet nu förenar mig allt djupare med Gud; men att härför göra reda i korthet, det är icke så lätt. Det hufvudsakliga af åsigten ville jag dock uttrycka så här: det finnes ett ord inom ordet, som förhåller sig till detta sednare, som kärnan till skalet. Denna kärna är Guds ord, Guds ingifvelse. Så i gamla testamentet är Guds ord till israelitiska folket det: att detta folk skall på jorden utbreda den sanna Gudens sanna dyrkan. Detta bud är hos de stora folkledarne omedelbar inspiration. Men tidens icke utbildade sedliga begrepp hafva vållat, att hos de ur dessa begrepp icke fullt befriade stora männen hafva, under tillämpningen af denna idé eller Guds uppenbarade bud, uppkommit sådana åsigter och gärningar, som de, hvilka vi igenfinna i åtskilliga befallningar till israeliterne, i behandlingen af Pharao och på flera ställen, der säkerligen blott den judiske Moses talar och icke den evigt rättfärdige och gode Guden, hvars värdiga, herrliga tolk Moses dock på så många andra ställen är och i helheten af sitt lif så tydligen var. -- Jesus Kristus är bibelns innersta, allt genomträngande ord, såsom han är lifvets ord och verldens ord, ordet till verldens gåta. I honom framstår uppenbaradt Guds personliga väsen, äfven karakter, vilja. Han är typen, normen, rättesnöret, efter hvilka allt begrepp om Gud måste rätta sig. Det är således Kristus sjelf, som tillbakavisar de begrepp om Gud, hvilka i all historia, äfven i den bibliska, förmörka den djupare och sannare uppenbarelsen om hans väsen och vilja. Det är i detta eviga personliga ord, som all skriftens ord likasom bör döpas, renas, förklaras, för att begripas i sin rätta sanning och mening. Man måste från medelpunkten utgå till periferien.

Jag ville här, min goda farbror, blott antyda min mening om förhållandet emellan det gudomliga och menskliga uti bibeln i dess större förhållanden. I de inskränktare synes mig äfven nödvändigt att komma till samma förklaringsgrund. Så väl i bibeln som i all historia se vi, att, när två eller flera personer berätta om en sak, så berätta de den alla på olika sätt. Likväl se vi, när berättarena äro kunniga och trogna, väsent liga likheter i berättelsen om samma sak eller samma person. Huru göra vi då för att komma till en säker uppfattning af sanningen? Yi jemföra berättelserna med hvarandra och med den personlighet eller med karakteren af den händelse, de framställa, och söka sålunda komma till egentliga grunden och sanningen. Är det icke på detta sätt kyrkan har gått till väga i alla tider? Är icke detta grunden till alla de stridigheter, hvilka inom henne rådt och ännu råda, så väl som till de herrliga dogmer och läror, hon tillkämpat sig? Allt detta hänvisar dock tydligen på detta ord inom ordet, hvilket icke är fullt befriadt från höljet af menskliga irringar och brister, och måste under kamp framhafvas i dagen af ett förnuft, som sjelft är träffadt af det gudomliga ordet, upplyst af det gudomliga förnuftet. Alla evangelisterna hafva i sina berättelser ur Jesu historia stora olikheter: den ene utelemnar ett vigtigt ord, stundom en vigtig tilldragelse, som en annan anför. Hvardera berättelsen har då tydligen brister och ofullkomligheter; men tillsammantagna komplettera de hvarandra, i synnerhet när man betraktar dem i deras förhållande till den personlighet, omkring hvilken de röra sig [1], och betraktar denne i dess förhållande till hela historien, hela lifvet -- hela kretsen af mensklighetens medvetande. Det gifves en mängd olika naturer, som på olika sätt måste söka samma ljus för att komma till samma mål. Och kristendomen vore ej den verldsreligion, som den är, om den icke vore tillfyllest för alla intelligenser och alla mensklighetens behof. Att allt klarare begripa innehållet af sin tro och sitt lif, begripa uppenbarelsen och allt hvad dermed sammanhänger, att i klar tanke fatta hvad mensk-ligheten skådat, anat och trott, det är den nuvarande tidens tydligt uttalade behof. Det är väl ej fråga om att komma till fullt begrepp om Gud och lifvet, men ändå till ett evigt, ett, som ej motsäger sig sjelft, ett, der förnuftet i menniskan (det är ju Guds ljus i henne?) må komma till klarhet och försoning med Guds förnuft och till att i full klarhet och fröjd erkänna detta och -- ödmjuka sig.

Och du, min goda farbror, måste häraf klarare inse den tanke, jag haft i min själ, när jag yttrat i «Morgonväkterna» att för mensklighetens djupare försoning med Gud och framåt-gående till förädling fordras, framförallt i närvarande tid, en -- djupare försoning med bibeln. Men bibeln sjelf kan och skall gifva denna. Det andliga lif, som der finnes, är, liksom kristendomen sjelf, en ström -- «genom hvilken ett lejon kan simma och ett lam kan gå».

Många irringar och felsteg af menskliga förnuftet utmärka redan nog och komma än vidare att utmärka dess väg upp mot ljuset. Ack! all utveckling på jorden är full af sådana. Men -- hafva vi icke äfven här framför oss, inom oss, den gode Herren, som icke blott är vägen, men äfven ljuset, och som, när han gifvit sig åt oss, äfven har gifvit oss allt med sig, icke blott Guds kärlek, men äfven Guds förnuft, med ett ord, Guds fullhet. Derföre säger ju Paulus: «Anden utransakar allt, ja ock Guds djuphet», men med Guds Anda.

Mitt bref växer till volym; men -- jag har känt en lättnad af att få tala inför dig. Måtte du ej hafva ledsnat vid att lyssna till mig. Tänk blott, att jag gerna ville bli förstådd af dig. Andra, som vilja missförstå mig, må gerna det göra.

Jag finner i ditt bref ord, med hvilka du söker från mitt sinne taga bort taggen af några mina recensenters törne, och jag kysser den kristligt milda handen, som så kärleksfullt vill det. Detta bemödande är så helande, så ljuft att kännas vid.

Det vore affectation att förneka, att jag blifvit smärtsamt rörd af åtskilligt i de anfall, som riktats mot mig och min skrift; men sanning är det, att denna känsla icke räckt länge och icke trängt djupt. Jag bär inom mig något, som styrker och upplyfter mig -- ja, jag tror sannerligen ej, att jag skulle velat vara utan dessa anfall [2]. De voro mig föröfrigt ingalunda oväntade [3]; men hvad som förvånat mig, är den uppenbara oärlighet, med hvilken man behandlat de heliga ämnena. Detta är icke förlåtligt. För öfrigt skall jag, som hittills, icke säga ett ord till mitt eget försvar, men fortgå stilla på mitt begynta verk, utveckla bättre hvad jag antydt och söka undvika de fel, som jag hittills allt för ofta begått.

[1] Så t. ex. äro de uttryck jag nämnt i Marci 4: 11, 12 och som återfinnes i Matth. 13: 12 och följ., samt Joh. 12: 40, när jag betraktar dem enstaka, af så mörk och ohygglig syftning, att de allena äro mäktiga att rycka den själ ifrån Kristus, som ej är djupare grundad i honom. Det är först när jag jemför den på dessa ställen ofullständigt uttryckta tanken med dess ursprungliga ställning hos Esaias samt i synnerhet i dess förklaring i Apost. Gerningar kap. 28: 26, som jag kommer till den förnuftiga förklaringen: «detta folk har sjelft förstockat sitt hjerta: derföre blir deras förstånd förmörkadt och Jesus kan ej fattas af dem». Och der sådana jemförelser ej räcka till för att förklara ställen, som motsäga gudomlig vishet och gudomlig godhet, der är Jesu egen personlighet, sådan han i allt det väsentliga af sin historia framträder, mig en borgen för att det, som i mindre saker motsäger denna personlighets karakter -- icke är Guds ord, icke är ett felfritt organ för Guds uppenbarelse (t. ex. förbannelsen af fikonträdet då det icke var fikontid).

[2] Icke heller är jag i allmänhet mycket känslig för publicistiskt beröm eller tadel. Långt innan jag sjelf blef mål för någondera, hade jag gifvit akt på, att dessa andar ofta äro villo-andar.

[3] Snarare var mig Anjous (i Frey) så ädla och älskvärda uppfattning af min skrift en oväntad syn.