En liten blomväxts slutna knopp stack obemärkt upp ur gräset under
det en Majmorgons dimmor svepte, liksom drömmar i en slumrandes själ,
öfver den i hvila försänkta jorden. Ännu var allt skumt, men i lilla
blommans sköte rörde sig en dunkel dröm, en aning om ljus, om glädje,
om något, som skulle utveckla och försköna hennes lif. Så drömmer
barnet om den sol, som skall uppgå öfver dess middag, så anar genom
lifvets långa morgonskymning menniskan det nya ljus, som vid ett nytt
«varde» skall framstråla och tillintetgöra hvarje stoftgrand af det
gamla chaos. Drömmar bli stundom till sanning. Huru skönt att från en
glad dröm vakna till den glädje, hvarom den hviskat. Så blef lilla
blommans öde. Solen kastade på den ensamma en stråle. Ljuft betagen
kände hon ljuset och värmen utveckla och försköna hennes
lif. Vandraren på vägen kastade nu äfven på henne en blick, sägande:
se huru skönt solen lyser upp den lilla blomman. Innerligt kände
blomman himlakonungens välgerning. Hon kunde erkänna den blott
derigenom, att hon sökte bevara obefläckadt det inre, som ljuset
bevärdigat med en blick, och följde med aldrig bortvändt öga den
herrliges tåg genom den höga rymden i glad och ödmjuk
hyllning. Stundom hviskar hon längtansfullt åt en förbiilande
vindfläkt, i hopp att den vill medtaga och framföra hennes suck: O, om
solen dock kunde veta huru tacksam den lilla blomman är.
