Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julaftonen och julottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
114
tycktes ideligen qvittra: «det är jul, det är jul!» Det
var ett väsen och ett jubel, så att man ej kunde höra
annat. Men vi återvända nu till vår lilla stuga i Sverige.
Majros och Dockan tänkte visst på ingenting der de stodo i
sina bås och tuggade sin halm, då dörren till fähuset gick
upp och ett ljus lyste dem i ögonen. De vände hufvudet åt
den sidan, sågo något förvånade ut och bölade litet och
flåsade litet till tecken att de kände igen de inkommande
och att dessa voro välkomna. Men när barnen, i sin ifver,
sprungo fram, räckte fram hvar sitt brödstycke och skreko
i öronen på Majros och Dockan: «nu är det jul!» då togo
de ett steg tillbaka, ruskade häftigt på sina hufvuden,
sturade med ögonen, som om de velat säga: «nej, hvad är
det för slag?»
Men som de båda voro ganska förståndiga och skickliga
kreatur - bruna till färgen med hvita fläckar - så
besinnade de sig snart, räckte ut tungan efter brödet,
luktade på julölet, sörplade i sig en god klunk deraf och
syntes mycket belåtna. Och när matmodren hade strött under
dem med frisk halm och gifvit dem en famn full af finaste
hö i häcken och derpå sade, i det hon aflägsnade sig: «Gud
välsigne er nu, mina kossor, nu ha ni fått julafton!» då
tycktes de fatta saken, sturade på ljuset och stjernan,
som barnen sökte låta rätt lysa i deras ögon, och med
en stor tapp hö i munnen lade de sig makligt ned för att
vidare besinna meningen. Men de sade ingenting utom: bu!
Sedan bar det af till gamla Polle för att låta honom smaka
på julbröd och julöl och veta att det var jul. Och Polle,
han spetsade öronen och reste på hufvudet och sag ut,
som ville han säga, att han väntat sig underrättelsen,
och han helsade den välkommen. Polle var gammal i gården,
hade smakat julen der redan i flera år. Hästar hafva ett
förunder-ligen godt minne.
Fåren bräkte förnöjligt och slickade händerna, som gåfvo
dem jultraktamentet. Och små grisarne, de hoppade och
sprungo som om de varit litet kollriga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
