Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fönsterbilder: Mitt fönster 1825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Denna afton isynnerhet tycktes, efter den öfvervunna lilla
febern, lifvets pulsar resa sig med förhöjda krafter och
slå fördubblade slag. Jag gick ensam i den öde våningen och
längtade efter något - roligt, något upplifvande. Hittills
hade jag haft mycket litet glädje i veiiden, och jag
kände dock, att jag kunde njuta mycket. Jag var allena och
hade ingenting att göra, ingenting att verka, ingenting,
tyckte jag, att lefva för. Den gamla «halsremsan» som
jag broderade på, sittande vid fönstret om dagarne, den
gitte jag ej en gång se på. Jag afskydde i grunden att
brodera. Spela fortepiano var roligare, men - då skulle
någon höra mig och vara glad åt min musik, och jag var nu
allena, och gamla farmor var döf och satt med sina kort
i kabinettet och muttrade halfhögt öfver hjerter-dam och
spader-kung och dödsfall och giftermål och presenter och
allahanda äfventyr; men jag var så väl van vid det, samt
att aldrig hennes spådomar inträffade. Ty inga äfventyr
eller händelser, ingenting ovanligt eller förunderligt
brukade någonsin inträffa i vår familj, hvilket jag tyckte
var öfvermåttan tråkigt, hvarföre jag en dag ritade i mitt
album en figur, som under en förfaselig gäspning utsträcker
armarne, i det den framsuckar:
det värsta utaf alla öden är att inga öden ha!
Jag fruktade, att jag var dömd till detta öde och att
lefva i en evig stiltje. Ack! liksom en fågel i bur slår
sina vingar emot de fängslande gallren, slår sig till döds
hellre än att lefva derinom, så var ock denna tid mitt
stackars hjerta. Denna afton isynnerhet slog det så, - det
var ju Nyårsdagen, och jag var så full af lif och ungdom
och kraft; nyåret hade inträdt. Skulle det ej bringa ett
nyår för mitt lif, för min själ? . . . Bilder, gestalter,
aningar, hägringar af kommande öden skymtade i framtiden;
men de voro ännu aflägsna, obestämda. Jag visste ännu icke
rätt hvad jag sökte, hvad jag ville. Några gestalter kommo
nu närmare. Der var en figur - han gick i karlkläder -
som visat mig mycken artighet, ja väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
