Far och son: Ett hems historia / XII. »Allt för fosterlandet». Theodors brev till sin far. Avsked från sin brud och Wien. I Breslau. I Lützows kår — »De svarta jägarna». Hög allvarston. Theodor stridens försångare. Dödsinvigning i Rogaus kyrka. (1915) Author: Cecilia Bååth-Holmberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

XII.
»ALLT FÖR FOSTERLANDET». THEODORS BREV TILL SIN FAR. AVSKED FRÅN SIN BRUD OCH WIEN. I BRESLAU. I LÜTZOWS KÅR — »DE SVARTA JÄGARNA». HÖG ALLVARSTON. THEODOR STRIDENS FÖRSÅNGARE. DÖDSINVIGNING I ROGAUS KYRKA.

EFTER det livliga samtalet med ärkehertig Karl begav sig Theodor Körner direkt till Humboldt. Här fick han höra de stora nyheterna om Napoleons nederlag, om Yorks beslutsamma brytning med fransmännen och om det hopp detta hade väckt hos nationens bästa män. Hans beslut blev härigenom orubbligt; den dag det på allvar gällde tyska folkets kamp för sitt bestånd skulle han lämna Wien, sin brud, sin strålande framtid, allt, för att fylla plikten mot det stora tyska fosterlandet.

Redan nu började han försiktigt bereda de sina härpå. Hans brev handlade fortfarande om dagens händelser i Wien, om teatern och hans arbete, om

147

hur Beethoven och Spohr ansatte honom för operatexter o. s. v. Så framkastar han: »Jag är så glad, att ni ha det angenämt och glatt: måtte ni inte om sex veckor säga annorlunda.»

Nästa brev slutar med dessa rader: »Ett stort, för livet avgörande ögonblick nalkas. Våren övertygade att, vad än prövningen gäller, så skolen I icke finna mig eder ovärdig.»

Ej ens dessa ord väckte oro i hemmet, åtminstone låtsade fadern ej därom. Han antog, att de gällde det förestående bröllopet och någon religionskonflikt, enär hans son var protestant och hans brud katolik. Han svarade också från denna utgångspunkt. Men i nästa brev från Wien hette det rent ut: »Mina ord avsågo den stora striden.»

Denna förklaring var om ej alldeles oväntad så dock förskräckande. Körner yppade dock ej saken för Minna, som aningslös skrev till sin son: »När jag vet dig långt borta från allt detta elände och lycklig och glad, så har jag ingen oro.»

Och ändå fanns det tillräcklig anledning till oro. I tron på Napoleons orubbliga segerlycka hade Sachsens konung vägrat sluta sig till de förbundna, trots deras uppmaning till alla Tysklands furstar och trots deras allvarliga hotelse, att den, som avfölle från tyska saken, skulle visa sig »förtjäna tillintetgörelse genom kraften av de rättvisa vapnen». Sachsens folk däremot vacklade mellan kärleken till sin furste, som i 45 år redligt styrt landet, och kärleken till sina tyska bröder. Men harm

148

och oro togo överhand, när stora rekrytutskrivningar skedde i och för den armé, som under franskt befäl skulle kämpa mot Preussen.

Bland de i rekrytuppropet namngivna var också Theodor Körner. I samma ögonblick han vägrade lyda eller övergick till den s.k. »fienden», skulle i Dresden hans faders, den högt uppsatte ämbetsmannens, hus bli utsatt för Napoleons hämnd. Ty över Dresden befallde fransmännen, närmast Eugen, vicekonungen över Italien, och det var han, som framkallade det stora folkupploppet i Dresden, då han, för att hindra det eventuella framryckandet av Blücher med preussarna, befallde sprängandet av den stora Elbebryggan, Dresdens stolthet.

När mars inbröt, var Theodor färdig att lämna Wien. Först av alla hade hans trolovade fått veta hans beslut, och hon, som älskade honom över allting annat, så högt, att hon ännu efter 40 år kände samma tärande smärta endast vid ljudet av hans namn, hon, som icke vågade återse handskriften i hans brev till henne av fruktan, att den överväldigande sorgen skulle göra henne oduglig för de plikter livet ålagt henne — hon, den högsinnade och tysksinnade unga kvinnan, försökte ej med ett ord att hindra hans resa. Blek och modig höll hon sig upprätt, så länge han ännu var kvar. Avskedet dem emellan var lika svårt för båda; tårar strömmade utför deras kinder, när Toni kring sin älskades hals hängde den henne dyrbara amuletten, ett gammalt guldmynt med ett

149

ingraverat krucifix; men smärtan måste lidas; ty plikten mot fosterlandet går över allt. I sin dikt »Avsked från Wien» tillropar den bortdragande sin brud ännu ett farväl:

     »Noch diesen Kuss! und wenn’s der letzte bliebe:      Es giebt ja keinen Tod für unsre Liebe.»

Men hur modig Antonie Adamberger än syntes inför sin trolovade, så sjönk hon ihop efter hans avfärd, och i brev till »hans och min mor» klagar hon ut sin sorg och ängslan.

Dessförinnan hade Körner erhållit detta storslagna brev från sin son:

»Käre fader! Jag skriver denna gång till dig i en angelägenhet, som jag fast förlitar mig på varken skall förvåna eller förskräcka dig. Redan för en liten tid sedan gav jag dig en vink om mitt förehavande, som nu har mognat. — Tyskland står upp; i alla trogna hjärtan väcker den preussiska örnen genom sina djärva vingslag det största hopp om en tysk, åtminstone nordtysk frihet. Min konst suckar efter sitt fädernesland — låt mig vara dess värdige lärjunge! Ja, älskade fader, jag vill bli soldat, vill med glädje bortkasta det här vunna lyckliga och sorgfria livet för att, om ock med mitt blod, tillkämpa mig ett fädernesland. Kalla det icke övermod, lättsinne, vildhet! För två år sedan skulle jag låtit det så nämnas; nu, då jag vet vilken lycka livet kan bjuda mig, nu, då min lyckas alla stjärnor skönt lysa på mig, nu är det vid Gud en värdig känsla, som driver mig,

150

nu är det den mäktiga övertygelsen, att intet offer är för stort för det högsta mänskliga goda, för ens folks frihet. Kanske säger dig ditt fadershjärta: Theodor är ämnad till något större, på ett annat område skulle han kunna uträtta något viktigare, mera betydande, han är skyldig att inför mänskligheten svara för ett stort pund. Men, min far, min mening är denna: ingen är för god att lida offerdöden för friheten och sin nations ära, men väl är o många för dåliga därtill. Har Gud verkligen inblåst i mig en något mer än vanlig ande, som under din vård lärt att tänka, när och i vad ögonblick skulle jag göra den mera gällande än nu? En stor tid kräver stora hjärtan, och jag känner inom mig kraften att vara en klippa i denna bränning av folk; jag måste ut och sätta ett modigt bröst emot dessa stormböljor. Skall jag i feg hänförelse framveva mitt jubel i mina segrande bröders spår? Skall jag skriva komedier för gyckelteatern, när jag tilltror mig kraft och mod att ha ett ord att säga med på allvarets skådebana? — Jag vet, du skall lida mycken oro, min mor skall gråta! Gud tröste henne, jag kan ej bespara er detta! Jag berömmer mig av att vara lyckans skötebarn, hon skall icke heller nu överge mig. Att jag vågar mitt liv, det betyder icke mycket, men att detta liv är smyckat med alla kärlekens, vänskapens och glädjens blomsterkransar, och att jag ändock vågar det, att jag kastar bort den ljuva känslan, som levde i min övertygelse, att jag icke beredde er oro, icke

151

ångest — detta är ett offer, som endast törs jämställas med ett sådant pris. Söndag eller måndag reser jag härifrån, sannolikt i vänligt sällskap, kanske skickar mig Humboldt som kurir. I Breslau, som är samlingsplatsen, sluter jag mig till Preussens fria söner, som i härlig hänförelse ha samlats kring sin konungs fanor. — — — Toni har även vid detta tillfälle visat sin stora, ädla själ. Hon gråter visserligen; men med det slutade fälttåget skola hennes tårar avtorkas. Min mor skall förlåta mig sin smärta; den som älskar mig skall icke misskänna mig, och du skall finna mig dig värdig! — —»

Någon dag senare skrev han ett nytt brev, berättade, att furst Lobkowitz fritagit honom från förpliktelsen som teaterdiktare men med löfte att hålla honom platsen öppen, tills han återkom. Han stod nu inför uppbrottet, och en enda gång undslipper honom en klagan: »Skriv och lugna Toni! Särskilt skall mamma giva henne ett gott råd för hennes hälsa — — avskedet från Wien ligger med blytyngd på mitt hjärta! Varför skall just pliktens raka väg så obarmhärtigt nedbryta mången liten blomma, som så gärna blomstrat vid dess kant! — —»

Vad hans far än förut månde ha tänkt och känt, medan han ännu hyste ett ovisst hopp om att hans son skulle bli honom bevarad i det från kriget avlägsna Wien — nu, när saken var avgjord, när ovissheten var förbi, var också han på det klara med sig själv, med sin son och pliktens bud.

152

»Älskade son», skrev han ögonblickligen. »Tills vidare endast ett par ord. Vi äro fullt ense. För alla dina behov skall vår gamle schlesiske[1]. vän eller den yngre vän,[2] till vilken jag anbefallde dig i Berlin, draga försorg, till dess jag själv omedelbart kan göra det. Giv oss snart underrättelser, antingen på vanlig väg, när du är övertygad, att kommunikationen är klar, eller genom kusinen, i det du endast ger ditt brev utanskriften Patri. Alla hälsa hjärtligt, särskilt mamma! Lev väl och lyckligt!          Din trofaste fader.»

Ett utförligare brev, vari uttalas den innerligaste faderskärlek och stolthet över sonen, har gått förlorat. Den senare kvarlämnade det i hovrådet Partheys hus, och dennes familj har i tal och skrift ofta prisat det sällsynt högsinnade förhållandet mellan far och son, som voro varandra så jämbördiga.

Och så farväl, glada Wien! »De första timmarna av min resa», skrev Theodor Körner till sin moderliga vän, baronessan Pereira, »voro mycket dystra och sorgliga. Jag hade all möda att riktigt tydligt förehålla mig nödvändigheten av att lämna Wien och min hela lycka för att icke bli ångerköpt, vilket vid alla manliga beslut är mig det mest motbjudande. — —»

Väl framme i Breslau, brännpunkten för »det heliga kriget», försvann hans sorgsna sinnesstämning, och han greps av den bullersamma iver,

153

som rådde överallt. Grupper på gatorna, hänförda välkomstrop och kraftiga handslag åt de ännu alltjämt tillströmmande frivilliga, trumvirvlar och kanonrassel överallt, uniformer av alla vapen, de röda ziethenhusarerna bredvid »dödskallarnas» svarta dräkt, sådant var Breslau i dessa dagar. Det var just vid den tid då »gamle Blücher», ung och eldig med sina 70 år på nacken och på alla de ledandes enhälliga förslag vald till den nybildade arméns befälhavare, skulle sätta sina trupper i marsch ned mot Elbe, in i Sachsen. General York anförde den andra armén, som redan stod samlad vid Berlin. Det är ej det minst stora hos Scharnhorst och Gneisenau, att de frivilligt trädde tillbaka för den djärve framstormande Blücher och nöjde sig att stå vid hans sida såsom rådgivande generalkvartermästare. Det var stora dagar för Tysklands ungdom: varje regemente eller bataljon med ungdomen i spetsen blev under fri himmel invigd till kampen med högtidlig bön och välsignelse, medan klockorna ringde i alla Breslaus kyrkor och oöverskådliga människomassor trängdes omkring trupperna för att ledsaga dem ett stycke på väg, tillropa dem lyckönskningar, följa dem med brinnande böner för älskade söners liv.

Bland dessa trupper fanns en särskild kår av frivilliga under major Adolf von Lützows befäl. Redan i januari hade Scharnhorst föreställt konungen vikten av att det bildades en samlingspunkt för sådana frivilliga, som kommo från de

154

tyska, men med Napoleon förbundna staterna. Ty preussiska armén finge endast upptaga preussare. Härigenom skulle impuls givas till en folkresning i stort, även i de länder, där fransmännen ännu härskade. Denna »kungliga preussiska frikår», vilken alltså icke präglades av de vanliga friskarornas oansvarighet, utan genom fast organisation var knuten till hären, skulle emellertid utrusta sig själv och äga uniform i vad man kallade »färglöst svart» såsom symbol, att alla tyska färger först skulle »återuppvakna».

Dess befälhavare, vars namn har en så sällsamt hög klang för tyska öron, var en tapper krigare på 33 år och med ett ridderligt, manligt yttre. Hans oförskräckta mod hade gjort honom både känd och ärad, redan då han med Schill i Mecklenburg deltog i den tragiska och storslagna kampen mot fransmännen 1809. Han hade visserligen 1810 tagit avsked för att gå i dansk hovtjänst, men när det nu gällde allvar i det älskade hemlandet, skyndade han till Breslau och mottog med glädje uppdraget att bli frikårens befälhavare.

Denna kår, »hämndens kår», som den själv kallade sig, »härens poesi», som den betecknande och högstämt benämndes av det samtida Tyskland, bestod givetvis till stor del av unga bondsöner, hantverkare och gamla soldater från alla tyska riken och ej minst från dem, som tillhörde det franskvänliga Rhenförbundet, men en mycket stor del därav utgjordes också av högtstående ämbetsmän, godsägare, unga präster, läkare,

155

vetenskapsmän, jurister, konstnärer och författare — man kunde säga, att den lützowska frikåren var en sinnebild av ett enat Tyskland: här stodo sachsare, wurtembergare, badensare, bayrare, kort sagt, representanter från alla tyska länder enade i en och samma tankes tjänst, att försvara tyskt språk, tankeliv och statsliv. Unga diktare som Max von Schenkendorff och Theodor Körner, män som »Vater Jahn», major von Petersdorff, greve von Dohna och många andra stodo broderligt sida vid sida i ledet.

Den lützowska uniformen, som blivit berömd nästan framför alla andra, var som sagt svart och bestod för infanteriet av en liten vapenrock, »litewka», vars svarta uppstående krage, svarta uppslag och axelklaffar voro försedda med en smal röd klädeskant; huvudbetäckningen hade samma form som förut den schillska kårens: en med agraff och nedfallande svart tagelplym prydd schakå; men i kokardens ställe syntes här en dödskalle; därav det ofta använda namnet å lützowarna: dödskallarnas kår. Huvudvapnet var gevär. Jägarna buro en liknande uniform; husarer och ulaner däremot hade svart dolman och officerarna svarta pälsar; till utrustningen hörde vidare en svart patrontaska med den förgyllda örnen, svart bandelier och tjocka svarta handskar. Vapnen voro sabel, två pistoler, delvis karbiner. Ulanerna buro lansar.

Att med en sådan skara draga ut att strida för fosterlandet var riktigt efter Theodor Körners

156

sinne. Redan vid anblicken av den preussiska gränsörnen vid Neustadt hade han i sin lilla anteckningsbok nedskrivit den första av de berömda stridshymnerna, som utgöra cykeln »Lyra och svärd».[3] Med fröjd hälsade han denna Preussens kungsörn, vars vingar skulle i stark flykt föra fram mot friheten: »Durch! edler Aar! Die Wolke

157

muss dir weichen!» Själv skulle han snart i sina bröders skara följa den riktning den utpekat:

— — »Bald werd’ ich unter deinen Söhnen stehen,
Bald werd’ ich dich im Kampfe wiedersehen,
Du wirst voran zum Sieg, zur Freiheit wehen!
Was dann auch immer aus dem Sänger werde:
Heil ihm! erkämpft er auch mit seinem Schwerte
Nichts als ein Grab in einer freien Erde! — —»

Dessa rader voro en förutsägelse och kändes i några ögonblick av vemod — ögonblick, som understundom och allt starkare återkommo — av honom själv som en bestämd sådan.

Men väl i Breslau med dess böljande stim och tumult, var snart hans grubbel borta. Officerare och soldater rörde sig i brokig mängd genom galorna, det var liv och lust runt omkring honom. Med snabba steg skyndade han framåt för att söka upp den lützowska värvningsbyrån.

»Jaså, ni vill till lützowarna!» svarade en borgare, som han slutligen frågade, »tillåt mig då att föra er dit. För en lützowsk frivillig har man alltid tid.»

Han förde den högreste främlingen, vars smärta och spänstiga gestalt han med beundran betraktade, genom en mängd smågator och stannade slutligen utanför ett litet tarvligt värdshus »Zum goldenen Scepter».

»Var så god», sade han, »här är det.»

»Huru», utbrast Körner häpen, »skall jag finna major von Lützow i den här ölkrogen?»

158

»Stig ni lugnt på, unge herre», sade den andre leende; »här är värvningsbyrån, och sällskapet, som ni finner samlat där inne, skall ni nog bli belåten med.»

Körner tackade sin ledsagare och gick in i det lilla låga värdshuset, vars nedrökta skänkrum var fullt av unga män ur alla klasser. En del skrev brev vid borden, andra läste, andra åter undersökte sina vapen, de flesta sutto på de långa träbänkarna och drucko varandra till ur ölkrusen. Plötsligt föll Körners blick med häpnad på en kvinnogestalt, som i denna omgivning syntes honom som en uppenbarelse. Hon var förnämt klädd; en rikedom av blont, yvigt hår omramade hennes fina, unga ansikte med dess stora, glänsande, blå ögon. Hon satt och skrev vid ett bord och talade emellanåt med vacker, mjuk röst till en bredvid henne stående ung man, vars kraftiga figur och ljusa, själfulla drag genast fängslade Körner. Omkring dessa båda trängdes en mängd av de unga krigarna, som med djup vördnad ställde sina ord till den unga vackra damen.

På sin förvånade fråga erfor Körner, att hon var grevinna von Ahlefeld, major von Lützows unga maka, som av hänförelse för den tyska saken beslutat följa sin make i striden och nu, då han var upptagen av annat arbete, tjänstgjorde som skrivare vid anmälandet av de frivilliga. Den unge mannen bredvid henne var den i Tyskland mycket kände Friedrich Friesen, av sin samtid kallad »en ny Siegfrid, den ingen dödligs klinga

159

skulle kunna fälla», och som snart skulle bli Thedor Körners hjärtevän.

Denne framträdde till värvningsbordet: »Är ännu en frivillig välkommen, när kärleken till fosterlandet för honom hit, nådig fru?» frågade han med en bugning.

»Envar är välkommen, som vill ägna liv och blod åt den heliga saken», svarade fru von Lützow vänligt, »vill ni därför säga ert namn, så att jag kan införa det i listan?»

»Jag heter Theodor Körner», lydde svaret.

»Theodor Körner — diktaren? Ni är oss alla mer än välkommen!» ljöd det livliga svaret, som under glatt sorl upprepades av de närvarande. Från denna stund och till sin allt för snara död hade han i den unga fru von Lützow en sann väninna, som mer än en gång kom honom till bistånd. För övrigt var hon som en hela kårens skyddsande så att säga; när hon i sin svarta dräkt, blid och blond, skred genom leden, ingav hon de svarta jägarna lika stor beundran som ny tro på seger i striden. Långt efter krigets dagar och sedan lützowarna för länge sedan upphört existera som kår, talade dess kvarlevande medlemmar med rörelse och tacksamhet om hennes självuppoffrande vård av de sjuka och sårade.

Redan första dagen kom hon Theodor Körner till bistånd. Det var honom nämligen omöjligt att i den brådska, som rådde, få någon skräddare att sy sig en uniform — lützowarna måste, som redan är nämnt, helt och hållet ekipera sig själva.

160

Körner var förtvivlad; kåren var färdigbildad; inom några dagar skulle den avtåga först till Zobten och sedan till Rogau, i vars kyrka den skulle invigas till sitt värv — och han skulle ej kunna vara med! Men fru von Lützow visste råd; visserligen var det mitt i natten, men hon följde honom genast till den hårdnackade mästaren av nålen, bultade upp honom och hans hus och lyckades beveka honom, så att han lovade offra ett par nätters sömn, på det att den unge frivillige i tid skulle få sin uniform.

Med fröjd iklädde han sig denna:

»Låt mig få ge er en liten beskrivning, hur er vän nu ser ut», skrev han till baronessan v. Pereira; »en kort, svart vapenrock med röda kanter, lika färgade pantalonger, en schakå, skor och damasker betäcka kroppen — — — en bössa på ryggen, hirschfångare och pistoler i bältet, kruthorn, fältflaska och dolk på bröstet utgöra beväpningen. En mustasch ger åt tavlan det sista militära penseldraget; ränseln och kappan på ryggen bära vittne om dess bärares omtänksamhet — — — mitt hjärta vänder sig våldsamt i mitt bröst, så fort jag bara ser ett gevär blänka. Gud, vilken härlig och stor tid! Alla gå med fritt stort mod den stora kampen för fosterlandet till mötes; alla vilja vara den förste att få blöda för den goda saken. Det finnes inom hela nationen endast en vilja, en önskan, och det utslitna ’seger eller död’ har fått en ny helig betydelse.»

Under sina många och långa geologiska

161

exkursioner hade han blivit en stark fotgängare; han inträdde därför vid frikårens infanteri. En hans kamrat har berättat:

»Tidigt på morgonen kallade oss trumpeterna till samling på torget; två jägarkompanier skulle bildas; man ropade: uppställning, mätning! Och se — jag befanns vara litet längre än min granne, flygelmannen. Litet häpen och bestört räckte denne mig vänligt handen med de orden: ’kamrat, låt mig få behålla min plats! Jag har glatt mig så mycket däråt; vi skola hålla gott kamratskap!’ Jag blickade in i hans glada ögon, samtyckte och ställde mig bredvid honom. Vem han var, vad han hette, visste jag ännu icke, lika litet som de övriga i kompaniet, vilka därför läto höra ett litet knotande mummel, enär enligt deras stränga åsikt företräde i kroppslängd tillkom mig. Men mumlet berörde mig icke; jag stod vid mitt ord, och snart erfor jag åt vem jag givit det.»

Det utdelades nämligen i kompanierna tryckta blad i grönt och rött, som till en känd melodi innehöllo den käcka marsch- och jägarsången:

Frisch auf, ihr Jäger, frei und flink!
Die Büchse von der Wand!
Der Muthige bekämpft die Welt!
Frisch auf den Feind! frisch in das Feld
Für’s deutsche Vaterland!

Aus Westen, Norden, Süd und Ost
Treibt uns der Rache Strahl:
Vom Oderflusse, Weser, Main,
Vom Elbestrom und Vater Rhein,
Und aus dem Donauthal.

162

Doch Brüder sind wir allzusamm;
Und das schwellt unsern Muth.
Uns knüpft der Sprache heilig Band,
Uns knüpft ein Gott, ein Vaterland,
Ein treues deutsches Blut.

Nicht zum Erobern zogen wir
Vom väterlichen Heerd;
Die schändlichste Tyrannenmacht
Bekämpfen wir in freud’ger Schlacht.
Das ist des Blutes werth.

Ihr aber, die uns treu geliebt,
Der Herr sei euer Schild,
Bezahlen wir’s mit unserm Blut;
Denn Freiheit ist das höchste Gut,
Ob’s tausend Leben gilt.

Drum, muntre Jäger, frei und flink,
Wie auch das Liebchen weint!
Gott hilft uns im gerechten Krieg!
Frisch in den Kampf! — Tod oder Sieg!
Frisch, Brüder, auf den Feind!

Inom en liten stund klingade sången från alla leden; särskilt eldigt och med en stark, varm basröst sjöngs den just av den unge flygelmannen, som man nyss mumlat emot, och när namnet på sångens diktare nämndes, riktades så småningom blickarna just på honom: Theodor Körner.

Ifrån denna stund var han de »svarta jägarnas» stolthet och älskling. Omkring honom samlades de vid bivack och under raster; vid sin luta sjöng han för dem de melodier, som han skapade till

163

sina nydiktade sånger, och hela kretsen stämde i för att sedan under marschen och före slagen elda leden med dessa ord och toner.

Anmärkningsvärt år det, att denna stora strid för nationaliteten utkämpades under så mycken klangfull och hoppfull sång; det var icke vanliga marschvisor, som ljödo, när Blüchers skaror eller Lützows jägare störtade fram mot de franska trupperna; det var sång med högstämd fosterländsk anda, med varm religiös förtröstan. Gamle Blücher själv, som varken förstod diktkonst eller musik, kände dock den rent praktiska betydelsen av denna sång och yttrade en gång under fälttåget på tal härom: »sjung alltid käckt på! Det sätter eld i folket! Och nu måste var och en sjunga som hans hjärta brinner till, den ene med snabeln, den andre med sabeln.»

Det, som brann i allas hjärtan, var en gemensam, allvarsdjup hänförelse, vars grundstämning hette Gud, frihet och fosterland. Den religiösa tonen av varm trosinnerlighet fann väl ingen starkare än Ernst Moritz Arndt, men även Theodor Körner var genomträngd av samma anda, och med dessa två »försångare» erhöllo de tyska härarna något av den prägel, som de haft under den stora kampen för religionsfriheten: bön och gudsförtröstan bildade den starkaste stridsrustningen och gjorde vägen mot döden lätt.

»Wer ist ein Mann? Der beten kann
Und Gott dem Herrn vertraut!»

sjöngo med Arndt soldaterna, led efter led, när de tågade ut i striden, och:

»Vater, du segne mich!
In deine Hand befehl’ ich mein Leben,
Du kannst es nehmen, du hast es gegeben,
Zum Leben, zum Sterben segne mich!
Vater, ich preise dich!» —

med dessa Körners ord på läpparna föllo de sårade, medan nya sjungande skaror störtade fram och slutligen vunno seger.

Blücher hade mer än rätt: sången satte eld i folket, den gav uttryck åt de stora idealen, för vilka det väl var värt att giva sitt liv. Och det var i sanning inga abstrakta ideal eller tomma teorier man besjöng eller stupade för: friheten — det var landets självständighet, det var tysk kultur, tysk religion, tyska seder, språk och lagar; det var tysk konst och tysk åker och skog, kort sagt, det var det tyska livet. Att kämpa härför var värdigt »frie män», som aldrig skulle bli »tyranniets slavar»; men detta betydde: tyska män i ett tyskt land, fritt från främmande intrång; det betydde icke frihet från förpliktelser mot delta land; nej, frihetskämpen var i frihetens namn bunden av det ansvar, som landets ära och bestånd ålade honom:

»Es ist kein Krieg, von dem die Kronen wissen;
Es ist ein Kreuzzug, ’s ist ein heil’ger Krieg!
Recht, Sitte, Tugend, Glauben und Gewissen
Hat der Tyrann aus deiner Brust gerissen;
Errette sie mit deiner Freiheit Sieg!»

Så sjöng Theodor Körner. Och detta var ej en fras. Del uppfattades också som den fasta kärna man hade att hålla sig till, den enande tanken.

Lützows friskara var ju »härens poesi», och ifrån denna utgick också stridens främste diktare. Som sådan vida mer än som hovteaterdiktare i Wien har Theodor Körner vunnit den äkta skaldens lagerkrans — dränkt i hans eget blod, men därför också så mycket mer oförvissnelig och dyrbar för generationer i oöverskådlig tid. Och först såsom stridens sångare har han funnit sig själv; i det han iklädde sig krigarrocken, strök han bort allt svagt glitter, alla fraser, all »efterklang», som präglar hans förra unga diktning, Han har blivit mogen, självständig man. Från fältvakt till fältvakt, från fäktning till fäktning strömmade nya sånger fram och satte »eld i folket».

Das Leben gilt nichts, wo die Freiheit fällt.
Was giebt uns die weite unendliche Welt
     Für des Vaterlands heiligen Boden? — — —
Drum heule, du Sturm, drum brause, du Meer,
Drum zittre, du Erdreich, um uns her;
Ihr sollt uns die Seele nicht zügeln!
Die Erde kann neben uns untergehn;
Wir wollen als freie Männer bestehn,
Und den Bund mit dem Blute besiegeln.

Det var sannerligen ingen mera, som »mumlade» över att flygelmannen var för kort i växten!

Med lustigt mod övade sig lützowarna i all slags exercis. Ett glatt brev sände Theodor den 26 mars hem till Dresden: »Mina kära — — jag

166

är frisk och sund och fröjdar mig åt mitt nya verksamhetsfält. Jag hoppas snart återse er; jag är icke lat och vår major tycks vilja använda mig duktigt. I Guds namn. För att lägga händerna i skötet blev jag icke soldat. — — — Kåren sjunger redan många sånger av mig, och jag kan icke beskriva för er, hur angenäma de förhållanden äro, i vilka jag lever, enär de mest bildade och högst begåvade män från hela Tyskland stå jämte mig i leden. — — Det gäller ett stort verk. Den, som; icke vill lägga sitt sandkorn därtill, skall icke våga glädja sig i sin egen skugga! Gud skydde eder! Lycka till! Övermorgon marschera vi; i morgon invigas vi i kyrkan.»

Ett ännu muntrare brev sände han baronessan Pereira, för vilken han skildrar det dagliga livet före avmarschen. Han berättar om sitt kvarter hos en fattig sadelmakare, vars hela bostad var ett enda litet rum: »Låt mig teckna ett nattstycke. Uppe vid fönstret ligger mäster, bredvid honom på två stolar hans fjärde arvinge. Till dennes bädd stöter fru masters; vid sin sida har hon den femte arvingen i vaggan, som hon ständigt skall hålla i gång. Så kommer den illa stängda dörren; mellan denna och den glödheta kaminen ligger poeten på litet golvhalm, vid hans huvud i det s. k. helvetet den tredje arvingen, bredvid denne i rät vinkel de båda äldsta barnen, n:r 1 och n:r 2 i en stor avbalkning; raden slutas av gesällen, likaledes på litet golvhalm och med fötterna mot det andra fönstret, så att det hela bildar en

167

snarkande hästsko av sovande. Tidigt på morgonen måste jag först för mitt tyska fosterland och den goda saken smörja mina stövlar, sedan borsta min litewka och utföra andra patriotiska handlingar — så blåses appell och vi begiva oss till huvudkvarteret och höra våra namn uppläsas. Efter denna utsökt intressanta lektyr övas vi i de svåra övningarna höger- och vänsterom. Sen går man till bords. Jag äter vid bästa lynne hirsgrynsvälling hos min sadelmakare. Kl. 2 är det målskjutning, då man till tyska nationens räddning knallar utav en ofantlig massa krut. — — — Detta är nattsidan. Låt mig också framdraga morgonsidan! Tänk er 1,500 unga män, som alla ilat att gripa till vapnen, drivna av en och samma känsla, av hat, av hämnd mot tyrannen och fulla av glödande hänförelse för folkets goda sak, tänk er dem, käckt och fritt njutande av ett lugnt livs sista sorglösa minuter; varannan man måste gå förlorad, det är den allmänna tron. — —»

Denna tro gav ett gripande allvar åt den lützowska kårens »invigning till döden» i Rogaus kyrka nära Zobten.

På aftonen den 27 mars tågade infanteriet, 900 man, ut från Zobten med fältmusik, under kyrkklockornas klang och följda av stadens invånare. Utanför Rogaus kyrka förenade det sig med kårens här uppställda kavalleri, varefter de preussiska krigsartiklarna förelästes. Solen hade just gått ned, och den enkla kyrkan var upplyst. Därinne hade redan samlats nejdens folk från

168

vitt omkring samt många familjer från Breslau. Framför altaret väntade Rogaus präst, Peters, i full ornat.

Nu intågade de olika infanteriavdelningarna i full beväpning och mönstergill ordning; en kyrkorkester spelade en marsch, som tystnade först när även kavalleriet intagit sina platser. I en halvkrets i koret stodo alla officerarna. Gröna och röda blad med en tryckt »invigningspsalm» av Theodor Körner utdelades, och hela truppen, hela församlingen, uppstämde denna sång samfällt, ledsagade av orgel- och instrumentalmusik; som sjungna av en enda mäktig stämma ljödo orden:

Wir treten hier im Gotteshaus
Mit frommem Muth zusammen,
Uns ruft die Pflicht zum Kampf hinaus
Und alle Herzen flammen.
Denn was uns mahnt zu Sieg und Schlacht
Hat Gott ja selber angefacht.
Dem Herrn allein die Ehre — — —

Er weckt uns jetzt mit Siegeslust
Für die gerechte Sache;
Er rief es selbst in unsre Brust:
Auf, deutsches Volk, erwache!
Und führt uns, wär’s auch durch den Tod,
Zu seiner Freiheit Morgenroth.
Dem Herrn allein die Ehre!

När sången förklingat, talade pastor Peters till de samlade krigarna gripande ord, som slutade med en uppmaning till trohetsed:

»Till er, som här äro församlade, blicka

169

miljoner ögon, ångestfulla, men dock med förtroende till ert mod och den rättvisa saken. Alla hjärtan äro öppna till bön, alla händer redo att giva: det gäller ju det högsta, fäderneslandets frihet, varförutan varje lycka blott är ett sken, varje välbehag ett tomt glitter, som knappast förgyller slavkedjan. Till er blicka miljoner tyskars ögon, till er, I, den svarta skarans, den heliga hämndens män! Viljen I här i Herrans hus och inför hans altare lova att aldrig, när det gäller, såsom människor förneka er mänsklighet, aldrig som medborgare ert fosterland, som soldater er konung, som kristna er tro? Då uppmanar jag er att uppräcka eder högra hand och högt och enstämmigt med mig instämma: vi svära det!»

I samma ögonblick sträcktes mer än tusen armar i luften och mer än tusen röster ropade: »vi svära det», medan trumvirvlar och trumpetfanfarer ledsagade den högtidliga eden. Omedelbart därpå brusade genom kyrkan reformationens stridspsalm: »Vår gud är oss en väldig borg». Den tystnade, och åter steg prästen fram till altarringen, utsträckte sina händer mot de unga krigarna, som stående fyllde hela kyrkan, knäföll och bad med skälvande röst en brinnande bön för dessa, som nu invigt sig till den stora striden.

Innan kåren tågade ur kyrkan, utbragte den ett skallande vivat för fosterlandet, varvid alla klingor flögo ur skidorna och sträcktes upp, blixtrande i ljusskenet och liksom fyllande hela kyrkans valv med eldslågor.

170

Under klockringning marscherade kåren därefter med musiken i spetsen tillbaka till Zobten, där den möttes av borgargardet, som med »flygande fanor och klingande spel» dragit den till mötes för att ledsaga den in i den festligt illuminerade staden, medan det ringde i alla kyrkklockor.

[1] Greve Gessler

[2] hovrådet Parthey

[3] Denna av den unge diktarens blod genomdränkta lilla bok tillhör de dyrbaraste minnena i det stora Körnermuseet i Dresden. Den var en gåva av baronessan von Pereira, och intill sin död bar Theodor Körner den i sin bröstficka; den är bunden i rött saffian och innehåller en hel serie korta dagboksanteckningar från fälttåget samt alla dessa med blyerts på hästryggen, vid bivacken, på sjukbädden hastigt nedskrivna dikter, som skulle komma att som nästan intet annat i stridens stund elda hans folk till sitt lands försvar. Detta gäller kanske i synnerhet den sista dikten i boken, »Svärdssången», hans egen dödssång, skriven kort innan han stupade. Det är en sällsam tillfällighet, att blodet ur det dödande såret utan att utplåna skriften starkast genomträngt det blad, varpå han skrivit sin högtidliga krigsbön »Vater, ich rufe dich» och vars sista strof är denna:

»Gott, dir ergeb’ ich mich.
Wenn mich die Donner des Todes begrüssen,
Wenn meine Adern geöffnet fliessen,
Dir, mein Gott, dir ergeb’ ich mich.
Vater, drum ruf ich Dich!