| 91 |
THEODOR KÖRNER i Wien måste giva sig till tåls. Stunden, då det stora offret skulle krävas av honom, dröjde än.
Mer och mer uppburen av både publik och kritik, var han, den ännu icke 21-årige ynglingen, snart hela kejsarstadens gunstling; den fina världens mest eftersökta salonger, som nu i fastlagstiden bjödo på »thés dansants» eller andra fester, stodo honom öppna, och i det enskilda familjelivet var han en alltid välkommen gäst. Utom Humboldts på en gång förnäma, intelligenta och glada hem, där han var som en kär son och där hans tillfällighetsdikter och små dramatiska sällskapsstycken spredo glans och glädje, var det särskilt tvenne salonger, som han med förkärlek besökte. I den ena residerade den för sin
| 92 |
Den förra berättar om hans inträde i hennes hem: det var en regnig förmiddag på våren; ett par unga flickor voro just på besök, då »herr Körner» blev anmäld. De unga flickorna, som ej hade lust att uttråkas av en »lärd», flydde in i nästa rum; men i stället för den förläste pedanten inträdde en hög, smärt, smidig yngling med icke särskilt vackra, men uttrycksfulla drag, livliga mörkblå ögon, alldeles mörkt hår och nästan litet slarvigt klädd. Från första stund uppstod mellan dem en sympati, som genast gjorde dem till vänner trots den stora skillnaden i år. Inom en liten stund var han i full fart att berätta om sitt liv, om sitt älskade Dresdenhem, om sina litterära planer; hans glada skämt och lustiga små historier kom hans värdinna att hjärtligt skratta, och flickorna i nästa rum undrade vad i all världen det var för en lärd herre, som kunde vara så munter. Den »lärde herrn» blev emellertid snart deras »idol», och aldrig mera kunde det vara roligt, festligt eller stämningsfullt, om ej han livade kretsen.
| 93 |
På samma sätt hos baronessan Pereira. I detta fina hem var han nästan en vardagsgäst. De små mera förtroliga »familjcirklarna» utan dans försummade han sällan. Stora baler tyckte han inte om, »danslusten har övergivit mig», berättade han för sin far, och han fann galadräkten i silkesstrumpor mycket besvärlig. Men »hemmaaftnar» voro hans förtjusning. Då sutto damerna med sina fina silke- och pärlbroderier omkring det runda mahognybordet; herrarna sutto emellan dem eller stodo bakom dem, lutade mot ryggstödet av deras stolar; det gjordes musik, deklamerades, förelästes och skämtades glatt och otvunget. Här sammanträffade Theodor åter med den sköna Marianne Saaling, som han dyrkat i Karlsbad. Hans känslor för henne voro dock nu endast en beundrande väns.
Dessa aftnar uppkallade hos honom en ny talang, honom själv hittills okänd: förmågan att berätta. Sin sällsynta, poetiska gåva att improvisera vers hade han flitigt övat vid alla tillfällen och strött omkring sig visor av alla slag, som redan blivit kända och sjöngos runt omkring i tyska städer. Nu upptäckte han, att han med lika stor lätthet improviserade noveller, spökhistorier m. m. Hans livliga och dramatiska berättarkonst och hans sällsynt djupa, metallklara röst ryckte alla med; baronessan Pereiras »spöksoiréer» blevo snart regelbundna och eftersökta.
Flera av sina så tillkomna berättelser nedskrev han själv, »Hans Heilings klippa» med motiv från
| 94 |
Under en sådan afton uppstod ett livligt tankeutbyte om det onda i människonaturen. Den »glade» Körner uttalade öppet sina tankar, vilkas mogna och manliga allvar överraskade och grep åhörarna. Nästa dag erhöll han från en av dem, en äldre, högtstående, katolsk andlig, följande vackra hälsning:
»Steig, junger Aar, dich wird der Aetner tragen,
Den sonnenwarmen Glanz trinkst du mit Lust,
Und wie die Fittiche die Lüfte schlagen,
So schlägt das Herz dir kräftig in der Brust.
Steig, edler Aar, der Menschheit gute Geister:
Lieb, Freundschaft, Vaterland, Religion,
Umschweben dich und grüssen bald dich: Meister!
O, sei es stets nach deutscher Art, mein Sohn!
Der Lieb entfuhr dies heilge Wort, dies reine,
O, deut es wohl, wie ich es achtend meine.
Der neue, ältre Freund, wie nennt er dich?
Fort mit dem Namen! — Eines dränget mich:
Gelingen soll dir stets das Ungemeine,
Und dazu segne dich mein Gott: es ist der deine....»
Hur han kunde tillbringa en vecka i fastlagstiden, synes av en hans dagbok:
»I söndags åt jag middag hos Humboldts, gick därpå till sällskapsspektakel hos greve Pallfy, där ärkehertigarna också voro, därifrån till teatern och mina »Nattväktare» samt till sist i
| 95 |
Appollosalen. I måndags var jag i »Römischer Kaiser» och i tisdags på maskerad, där jag hade kungligt roligt. Furst Odescalchi, herr v. Kurländer, en teaterdiktare och jag voro de sista i salen. I onsdags var det en välgörenhetskonsert med tre tablåer efter Raphael, Poussin och Troyer, såsom Goethe beskriver dem i sin »Wahlverwandtschaften». Bilderna gåvo mig en härlig njutning. En ny klaverkonsert av Beethoven gjorde fiasko. När kejsaren inträdde i logen — det var hans födelsedag — emottogs han med applåder. I torsdags var jag hos Schlegels vid en bål punsch; vi voro mycket muntra; jag måste sjunga mycket, och Schlegel var förtjust i pappas komposition till Goethes »Was hör ich draussen».
Djupt högtidligt och allvarligt blev han stämd av ett besök hos bildhuggaren Rauch, som just då höll på med sitt berömda sköna konstverk över drottning Louise, som dog av brustet hjärta över Tysklands smälek. Den sonett han här diktade återfinnes i samlingen »Lyra och svärd» och har dessa Theodor Körner kännetecknande slutstrofer:
»Tief führt der Herr durch Nacht und durch Verderben;
So sollen wir im Kampf das Heil erwerben,
Dass unsre Enkel freie Männer sterben.
Kommt dann der Tag der Freiheit und der Rache:
Dann ruft dein Volk; dann, deutsche Frau, erwache,
Ein guter Engel für die gute Sache!»
Allt vad som händer honom, allt vad han gör och tänker berättar han i breven till hemmet.
| 96 |
Ej underligt, att fadern i denna berusande fastlagstid blev en smula bekymrad och åter ansåg sig böra giva honom en liten påminnelse:
»Nog önskar jag, att du vid sidan av producerandet även studerar, om icke någon levebrödskunskap, så vad som fordras för en diktares utbildning: språk, litteratur, historia. Försök blott att vid tillväxten av dina bekantskaper ändå bli herre över dina förmiddagar. Det gläder mig, att succén av dina stycken öppnat dig tillträde till så många kretsar och att du överallt är gärna sedd. Men vaka över dig själv, att du vid övermåttet av nöje icke slappnar! Mången begåvning har gått under på detta sätt — —»
Theodor visade emellertid, att han arbetade utan slapphet. Hans första större skådespel, i jamber, »Toni» med motiv av Heinrich von Kleists novell »Förlovningen på St. Domingo» skrevs på mindre än en vecka. Det behandlade en episod från den förbittrade striden på nämnda ö mellan negrer och fransmän, som rasade under åratal och slöts 1803 med de förras seger. Dessa tilldragelser voro ännu i friskt minne och bidrogo givetvis till styckets stora framgång.
Medan detta stycke genomgick den i Wien ganska stränga teatercensuren, var han genast i färd med ett nytt drama, »Försoningen», ett tragiskt enaktstycke, som framställer två bröders kärlek till samma kvinna, deras svartsjuka, den älskades ofrivilliga mord genom den ene, som trott sig träffa rivalen-brodern, allt under nattens
| 97 |
I brev hem berättade han, att hans nya stycke enligt allas omdöme var »das Grässlichste, was man je gewagt hat». Hemma i Dresden protesterade Dora bestämt emot det »gräsliga» motivet. Fadern erkände dock, att även det fasansfulla kan äga berättigande i diktkonsten. »Det ges emellertid vid valet av stoff en gräns, där det vidriga tar överhand och förstör all konstnjutning även för starkare nerver. Denna gräns skall du, som jag hoppas, aldrig överskrida.»
Han berömmer dock stycket, enär han finner språket och dialogen hjärtliga och enkla samt emedan diktaren själv ej framträder, utan personerna äro alldeles fristående:
»Låt blott aldrig förleda dig att söka snillets ryktbarhet i vildhet, formlöshet och fräckhet. Fortfar att besinningsfullt utkasta dina planer, men överlämna dig vid utförandet helt åt din fantasi och din känsla. Lev i ditt stoff utan att tänka på den övriga världen. — — Redan nu är du i hög grad herre över språket samt över versbyggnadens ledighet och välljud. Må ingen koketteriets tanke, ej ens det minsta försök att göra effekt inför någon bestämd publik, vanhelga ditt skapandes stunder. Må konstens höghet och hennes bestämmelse alltid stå för din själ:
| 98 |
Der Menschheit Würde ist in eure Hand gegeben;
Bewahret sie!
Sie sinkt mit Euch, mit Euch wird sie sich heben.»
Det var med full avsikt, som fadern just vid denna tidpunkt framdrog dessa Schillers maningsord till konstens utövare, ord, utsprungna ur den livsåskådning, vartill Körner själv varit den starkaste väckaren. Nu var det hans son, som skulle höja det idealets baner, som sjunkit ur den döde Schillers hand. Hoppet, förvissningen härom fyllde faderns hjärta med fröjd. Han hade också anledning till glädje, ty högsinthet och karaktärsrenhet voro de förhärskande dragen hos hans son. Han måste hava känt sig oändligt lycklig och hoppfull, när han från Wien mottog ett brev från Humboldt, vari denne säger:
»Han har en utpräglad begåvning och som lyckligt är alls ingen fåfänga över sina framgångar. Hans okonstlade, alltid glada väsen för honom säkert och lyckligt samt utan att han själv vet det mellan de två skären: egenkärlek och brist på självtillit. — — — Wien skadar honom icke. Han är och förblir oberörd av de ting, som utgöra en stor stads faror. Hos högst få unga män vid hans ålder har jag funnit ett så rent, ofördärvat sinne — — Det är mig mycket kärt, att han så gärna kommer till oss. Vi älska honom varmt och finna det alltid ledsamt, när han på några dagar ej låtit höra av sig — —»
Den österrikiske diktaren Ignaz Castelli berättar i sina »memoarer», att han tillhörde en
| 99 |
Det har efter hans död intygats av alla, som stodo honom nära, fader, vänner, kamrater, att trots hans eldfulla lynne och oaktat alla dessa förälskelser, var han med hänsyn till kvinnor den absolut noble, renhjärtade ynglingen. Också kunde han, som förut är omnämnt, när han inom kort gjort sitt hjärtas val för livet, skriva till sin far, att han vågade stiga inför sin brud och säga: Här står en, som bevarat sitt hjärta rent.
Allt lågt väckte hans avsky, i livet som i
| 100 |
En stor uppmuntran kom honom nu till del: flera brev från Goethe till hans far, i vilka han, »den härligaste», högst erkännande uttalar sig om »den käre, unge diktaren» och hans sällsynta, lysande begåvning. Båda de första små lustspelen hade redan med framgång blivit uppförda i Weimar, och även »Försoningen» hade där väckt en »utomordentlig sensation». Goethe föreslog till och med, att den unge diktaren skulle komma till honom i Weimar, när han ville vila ut från livet i det stora Wien. Han hoppades, att Weimarteatern skulle tilltala honom så mycket, att »han på stället ville skriva ett stycke för denna, som då strax skulle uppföras».
»Mina älskade», skrev han glad hem, »på länge har intet gjort mig så mycken fröjd som Goethes brev. Det gör det unga hjärtat så gott, att mästaren så varmt deltager för lärjungen! — —»
En verklig triumf bereddes honom, när »Toni» för första gången uppfördes; i titelrollen spelade Wiens främsta skådespelerska, den unga Antonie Adamberger, som även bidragit till framgången av »Den gröna dominon».
Det var utsålt hus, som vanligt, när Theodor
| 101 |
»Också jag kan bekräfta den satsen, att med ett glatt sinne och friskt mod kommer man överens med en och var. Alla diktare klaga över kabaler; jag har ännu aldrig varit utsatt för sådana, ty jag anställer inga själv, är hövlig och förekommande mot alla, och de flesta tycka visst bra om mig.»
Det mest bekanta och det mest genomarbetade av hans lustspel är »Kusinen från Bremen», som skrevs vid denna tid; det roade synnerligen Goethe, som lät uppföra det i Weimar.
Ivrigt sökte han dock nu efter ett historiskt motiv till ett verkligt stort skådespel. Hans far å sin sida lade undan allt annat för att också ägna sig åt historiska studier, endast och allenast för att sporra och liva sonen samt om möjligt finna dramatiska moment, lämpliga att behandlas för scenen. De rådgjorde med varandra om olika förslag, om Moritz av Sachsen, om Tyrolen med Andreas Hofer m. fl. Till slut underrättade Theodor sin far, att han beslutat skriva om Ungerns Leonidas, greve Zriny, vars historia hade alla förutsättningar för ett storslaget sorgspel. För övrigt nästan klagade han över, att han blev jagad av
| 102 |
Men det började lida mot våren: »våren tittar redan överallt över bergen. Mina älskade, hur jag gläder mig åt våren!»
Vilken ny och underbar livets vårglädje, som
fyllde hans hjärta, anade föräldrarna ännu icke;
ej ens fadern, den förtrognaste vännen, hade fått
veta något därom.
