Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•289
^Dröj ännn en stund, mine bröder, — låt oss ej
förhastadt gripa till svärdet, på det ej skulden att hafva utgjutit
oskyldigt blod måtte komma att ligga tung på oss. — Hör på," sade
han, vänd till Morton, "vi skola gå till rätta med dig, innan vi
hämnas den sak du förrådt. Har du ej vid alla hårens
sammankomster," fortfor han, "gjort din panna lika hård som sten
emot sanningen?"
"Det har han — det har han," mumlade de närvarandes
djupa röster.
"Han har alltid yrkat på fred med de illasinnade," sade en,
"Och försvarat den svarta, skändliga indulgensen," sade
en annan.
"Och skulle velat öfverlemna hären i Monmouths händer,"
tillade en tredje; "och var den första att öfverge den redliga
och tappra Burley, medan han ännu kämpade vid bron. Jag
såg honom på heden, med sin häst blodig af sporrhuggen, långt
innan skjutningen upphört vid bron."
"Mina herrar," sade Morton, "om ni ärnar öfverrösta mig
med rop och larm, och taga mitt lif utan att höra mig, är det
kanske något som står i er makt; men ni skall synda inför
både Gud och menniskor genom att begå ett sådant mord."
"Jag säger eder, hören ynglingen," sade Macbriar; "ty
Gud vet, att vårt innersta ömmat för honom, att han skulle
bringas att inse sanningen och använda sina gåfvor till dess
försvar. Men han är förblindad af sin verldsliga vishet, och
har föraktat ljuset då det flammade framför honom."
Sedan tystnad erhållits, började Morton bevisa den
redlighet han ådagalagt vid underhandlingen med Monmouth och
den verksamma del han tagit i den påföljande striden.
"Mina herrar," sade han, "jag torde ej vara i stånd atfc
gå fullt så långt som ni önskar, i att medge dem af min egen
religion rättighet att tyrannisera andra trosbekännare; men
ingen skall gå längre i att försvara vår lagliga frihet, och jag
måste bekänna, att om andra varit af min tanka i rådet, eller
redobogna att stå vid min sida i striden, skulle vi, i stället att
denna afton varit en slagen och oenig qvarlefva, hafva stuckit
våra vapen i slidorna i en gagnelig och hedrande fred, eller
triumferande svängt dem efter en afgörande seger."
"Han har sagt det," sade en af de församlade — "han
har tillstått sin köttsliga sjelfviskhet och Erastianism; låt honom
döden dö!"
"Håll ännu ett ögonblick," sade Macbriar; "ty jag vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
