Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•220
mig ej på några spetsfundiga åtskillnader. Mitt svärd tillhör
Konungen, och när han befaller, drar jag det i hans sak."
"Jag vill hoppas," svarade den unga Lorden, "att ni i detta
fall ej skall finna mig senfärdigare än ni sjelf, ehuru jag af allt mitt
hjerta önskar att fienden vore utlänningar. Men det är ej
längre tid på att tala om den saken, t.y der komma de och vi
måste försvara oss så godt vi kunna."
Medan Lörd Evandale talade, började insurgenternas
förtrupp att synas på vägen, som gick tvärt öfver öfversta
randen af den midt emot varande höjden, och derifrån sänkte sig
ned till Slotts-branten. De ryckte likväl ej utför höjden,
liksom de insett att deras kolonner derigenom skulle blottställas
för elden från Slottets artilleri. Men deras antal, som i
början tycktes fåtaligt, syntes nu efter hand blifva allt tätare, så
att om man fick sluta till de massor som intogo vägen bakom
höjden, af den front de framställde på dess spets, tycktes deras
styrka vara ganska ansenlig. En stunds ängslig tystnad följde
nu å båda sidor, och medan Covenanternas vacklande leder
skakades liksom genom påträngning bakifrån, eller som om de
varit ovissa om hvad de vidare skulle företaga, glimmade deras
genom sin omvexling pittoreska vapen i morgon-solen, hvars
strålar återkastades af en skog af pikar, musköter, hillebarder
och strids-yxor. Den beväpnade massan förblef under några
minuter i denna vacklande ställning, tills tre eller fyra ryttare,
hvilka tycktes vara dess anförare, redo fram för fronten och
intogo en höjd litet närmare Slottet. John Gudyill, som ej
var utan en viss skicklighet som artillerist, riktade en kanon på
denna afskiljda grupp.
"Jag skall låta falken flyga," — detta var namnet på den
lilla kanonen — "Jag skall låta falken flyga så fort hans Nåd
befaller; minsann skall han inte rugga upp fjedrarna pä dem."
Majoren såg på Lörd Evandale.
"Håll ett ögonblick," sade den unga adelsmannen; "de
skicka oss en parlamentär-flagg."
En af ryttarne steg verkligen i detta ögonblick af hästen
och närmade sig åt Slottet till, bärande ett hvitt tyg på en
pik, hvarpå Majoren och Lörd Evandale nedgingo ifrån
vård-torns-bastionen, för att möta budbäraren vid yttre barrikaden,
emedan de ansågo det för mindre rådligt att insläppa honom
inom det område de ärnade försvara. På samma gång
ambassadören begaf sig åstad på sin beskickning, aflägsnade
ryttar-gruppen sig från den framskjutna ställning den innehaft, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
