Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 7
fördt af den utmärktaste officer i Skottland, hvars blotta namn
så länge varit en skräck för dem. Deras framgång tycktes till
och med öfverraska dem sjelfva, till den grad hade deras
gripande till vapen varit en åtgärd snarare af förtviflan än af hopp.
Deras sammanträffande var äfven tillfälligt, och de hade i hast ställt
sig under sådana anförare, som voro utmärkta för sitt svärmiska
religions-nit och sitt mod, utan att hafva fäst något synnerligt
afseende vid några andra egenskaper. Den naturliga följden af detta
oordnade tillstånd var äfven, att hela armén genast syntes
upplösa sig till en general-församling, för att öfverlägga om hvilka
mått och steg som borde tagas i följd af deras framgång, och
intet förslag fanns nog vidunderligt, att det ej hade sina
gynnare och förespråkare. Somliga föreslogo att man skulle
marschera på Glasgow, andra till Hamilton, några till Edinburgh
och en del till London. Några ville att man skulle skicka en
deputation till London, för att låta Carl II komma till insigt
om villfarelsen i sina vägar, medan andra, som voro mindre
väl viljande, föreslogo att antingen utvälja en ny regent, eller
förklara Skottland för en fri republik. Ett fritt
national-parla-ment och en fri kyrko-församling, voro föremålen för det
förståndigare och mera sansade partiets önskningar. Emellertid
uppstod ett rop bland soldaterna på bröd och andra
lifsförnö-denheter, och medan alla klagade öfver hunger och vedermöda,
vidtog ingen de nödiga åtgärderna för att anskaffa lifsmedel.
Med ett ord, äfven i sjelfva framgångens ögonblick framställde
Covenanternas läger en tafla af den fullkomligaste förvirring,
och tycktes färdigt att upplösa sig blott af brist på de
nödvändiga egenskaperna af enighet och sammanhållning.
I denna bekymmersamma ställning fann Burley sina
anhängare, då han nu återkom från förföljandet. Med
snabbfyndigheten hos en person, som är van att kämpa med
svårigheter, föreslog han att hundra af de raskaste karlarna skulle
utväljas för att bestrida vakthållningen — att ett mindre antal
af dem, hvilka hittills varit anförare, skulle bilda ett Styrande
Utskott, tills man hunnit välja ordentliga officerare — samt att
Gabriel Kettiedrummle skulle till segerns förherrligande
uppmanas, att i ett lämpligt tal till hären upplysa den om vigten af
den framgång hvarmed Försynen beskärt dem. Han räknade,
och ej utan skäl, ganska mycket på denna sista utväg, som ett
medel att sysselsätta insurgent-massans uppmärksamhet, medan
han sjelf och ett par af deras anförare, höllo ett hemligt
krigsråd, ostörda af hopens stridiga åsigter och oförnuftiga larm.
Kettiedrummle mer än motsvarade Burleys förväntan. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
